Han skrattade lätt, och jag hörde hur det ekade i trapphuset. Om någon hade dörren öppen nu, skulle de med all säkerhet höra oss. Han lät orden klinga ut lite, men inte för länge. Han lutade sig fram en aning, och fyllde ut det sista av tomrummet som fanns kvar mellan våra läppar. Det var en mjuk, försiktig kyss, och när han väl släppte mig såg han på mig med ett leende och glittrande ögon. Han skrattade.

„Your taxi is waiting.“

Jag nickade, och han strök mig över kinden. Jag kände mina läppar krökas i ett leende, och han gav mig en sista, lätt puss innan han föste ut mig genom dörren med ett skratt.

„Bye.“

Jag var för överväldigad för att svara, men lyckades vända mig om och få se en sista skymt av honom innan jag klev in i den svarta taxin. Jag log för mig själv, drog igen dörren efter mig, och vände mig mot föraren.

„Richmond, please.“

Liams POV

I got up the stairs to Nialls apartement with a smile on my face. I looked at my watch. 00.05. Maybe I could ask Niall if I could stay overnight. It was a pity no one had suggested it before, with Melanie here. But whatever. I thought back through the last five minutes, and couldn’t stop my smile grow even wider.

I opened the door, and had just closed the door behind me as all four of the other boys attacked me. One second later, I found myself laying on the floor, with four pairs of eager eyes on me. Louis took my face between his hands, and placed a wet kiss on my forehead. I ewwed. Gross. He smiled huge.

„OMG I’M SO HAPPY FOR YOU MAN!!!“

I felt my cheeks blush a little. Had they seen us? But then I realized... I didn’t care at all. I smiled and laughed slightly.

„Me too.“

Zayn reached out for my hand to help me up. He patted my shoulder, smiled at me and whispered:

„Told you.“

Harry smiled widely.

„Good job, man.“

I felt a big warmth filling me up, step by step, first slowly but then faster and faster. This did really happen. In real. My thoughts wandered to the perfect smile of hers, the eyes and the way she blushed. The way her soft lips felt against mines. The way she...

„So... Are you guys an item now?“ I got interrupted in my thoughts by Niall asking. It took me a while to take the question in, but when I did, I found myself with a big, goofy smile on my face. I looked at the boys, who waited curiously for me to answer. I smiled. Actually, I didn’t know the exact answer on that question. But right now, I didn’t care. I laughed slightly and happily, and looked up on the boys. I took a deep breath.

„No, not at all. I don’t even know if she really wanna go further with it or just sees it as a fling.“ Even if I was in a really happy mood, I could feel it sink a bit at the thought.

Zayn groaned.

„What the hell Liam.“

I turned to face him, with my eyebrows furrowed.

„What?“

He rolled his eyes. Then he walked around me, put one arm on my back and one on my shoulder, and started to push me inside the apartement, towards Nialls living room sofa. There, he pushed me down and got a stool he put in front of me. He sat down, crossed his arms and looked at me with a disbelieving expression. Then he looked me straight in the eyes.

„Liam...“, he started. „This girl does like you. Very. Much. Just believe me, okay?“

I hadn’t realized I’d freeze where i sat, almost terrified, until Louis came from backwards, put his hands on my shoulders and started to give me massage.

„Gosh Zayn, you’re scaring him.“ Han låtsades torka en tår ur ögonvrån. „That poor boy.“

Harry went over to Zayn and squeezed his cheek.

„Always so overdramatic.“

I could see the corner of Zayn’s mouth twitch upwards in a smirk. Niall threw himself onto the sofa.

„But really, Zayn’s right. Trust us, Leeyumm.“

My mood had sunk a bit during our conversation, but as I looked at my friends, I couldn’t help but smile. This was one of the reasons i loved them so much. They always knew how to make me happy. I nodded.

„Right.“ Even if i wasn’t fully conviced yet, it couldn’t harm to at least try to believe a little bit. „But what shall I do?“

Zayn grinned.

„We gotta make up a plan.“

Louis hann före.

„Mellie doesn’t wanna watch any horror movies. She’s a pussy“, lade han snabbt till, bara för att retas. Jag blängde på honom. Liam skrattade mjukt.

„What about if we vote?“ Jag såg hur han försökte kolla på alla medan han ställde frågan, men hur hans blick hela tiden ändå vandrade till mig. Jag log för mig själv, och nickade långsamt. Liam log varmt tillbaka, och jag kände hur fjärilarna i magen började röra på sig. Det var ett under att killarna inte märkte något. Fast det kanske de gjorde. Whatever. Liam mötte min blick, och jag kände mig plötsligt inte ett dugg rädd för skräckfilmer längre. Jag log.

„Sure.“

Jag hörde en hostning bredvid mig, och kollade upp på Louis.

„So, let’s vote!“

Liam röstade på Toy Story - som jag emellertid hade fattat var hans svaghet. Jag tyckte det var rätt gulligt, om jag skulle erkänna. Själv röstade jag på The Last Song, medan Louis röstade på Wind Chill. Till min glädje blev det till slut mitt filmval, eftersom jag fick Harry på min sida, medan både Zayn och Niall röstade på olika filmer. Så The Last Song vann med två röster. Jag gjorde en hi-five med Harry.

„Yey!“

Men jag hade glatt mig för tidigt. Det visade sig att DVD-skivan hade så många skrapmärken på sig så att det inte funkade att kolla på den. Jag var såklart jättesur, och lovade mig själv att skälla ut biträdena i skivbutiken. Jag kollade på de andra med en suck och ett frågande uttryck i ansiktet. Harry ryckte på axlarna, och log ursäktande mot mig.

„I’m sorry Mellie. Wind Chill it is.“

Jag kände min haka falla ner till marken, och jag kollade på honom som om jag inte kunde tro mina öron.

„What?? I thought we were a team!“

Killarna skrattade.

„At least Wind Chill is better than Toy Story.“ Han kollade menande på Liam, som kollade tillbaka sårat på Harry.

„Hey!“

Jag snörpte på munnen, ställde mig upp och gick bort och satte mig bredvid Liam istället.

„Anyway, I’m not talking to you anymore.“

Harry skrattade, och Zayn pickade på mig.

„Mellie is scaaaaared.“

Jag lade armarna i kors.

„I’m not.“

Louis tog skrattande fram filmen och hasade sig fram till TVn för att sätta i den, och jag kände plötsligt Liams andedräkt mot mitt öra.

„I’ll protect you.“

Han viskade för tyst för att de andra skulle höra, men jag gjorde det. Jag kände en rysning gå nerför min ryggrad och log smått, samtidigt som jag bet mig i läppen för att försöka förhindra rodnaden att stiga på mina kinder. Det var otroligt hur mycket han kunde påverka mig genom så små saker. Jag undrade om han var medveten om det själv.

För att hindra mig själv från att gå för långt i mina tankar och eventuellt ge killarna något smaskigt att klura på sträckte jag mig efter chipsskålen och tog en näve med chips innan jag lutade mig tillbaka.  

I laughed slightly, put my finger under her chin and turned her face upwards, so I could look her in the eyes.

„I know.“ I waited a moment, and then wispered, smiling: „ I’ve been dreaming about this so long. Since the first time I ever saw you.“

She shook her head like she couldn’t understand what was really going on, and smiled a smile that could have made the whole world stop rotating. Before she crashed her lips against mines again, she looked me deep in the eyes, and smiled.

Melanies POV

„Thank you for not opening the door. Or answering your phones.“

De fyra killarna som satt i soffan vände alla samtidigt på huvudena. Louis skuttade upp ur soffan med ett stort leende på läpparna. Han sprang förbi Liam som redan hade hunnit en bit in i lägenheten, och hoppade på mig.

„Mellie!“

Liam skrattade.

„Well, hi to you too.“

Louis ignorerade honom, och kramade om mig. Men släppte mig ganska fort igen. Han kollade med äcklad min på mig.

„Eww Mellie! You’re wet!“

Nu var det min tur att skratta.

„Not my fault.“

„Yeah, fortunately, Niall had a very nice neighbour,“ Liam kollade på killarna med sträng blick. „who came and opened the door for us. Unlike you.“ Killarna log fåraktigt mot oss. Liam suckade, och la ner påsen med filmerna på soffan där Louis hade suttit.

„Ohmygosh. Whatever, Niall, I’m gonna grab some of your clothes for me and Mel to change into.“ Han kollade på mig. „Come.“

Jag log och nickade. Han besvarade leendet, och vinkade åt mig att följa med. Vi gick bort till Nialls sovrum, där Liam drog ut några lådor i en byrå. Han tog upp två röda hoodies, och två par gråa mjukisbyxor. Jag skrattade.

„Matching.“

Han log gulligt mot mig.

„Niall doesn’t have so much variation.“

Jag skrattade.

„No, I like it!“

Han skrattade mjukt, och jag påmindes genast vad som för bara ett par minuter sen hade hänt ute på gatan. Det kändes så overkligt - det som jag hade fantiserat om i flera veckor hade plötsligt hänt, bara så där. Liam kollade på mig ett tag, innan han trevande började prata igen.

„Uhm... I guess you want to get changed?“ Han pekade mot dörren. „I’m gonna take the bathroom. I’ll be waiting outside?“

Han fick det att låta som en fråga, så jag bara log och nickade. Han lade en hand på dörrhandtaget, och skulle precis öppna dörren, när våra blickar möttes. Jag såg hans lätt osäkra min långsamt bytas ut till ett leende. Han tog ett par steg framåt, kupade sina händer runt mina kinder och böjde sig ner för att låta sina läppar nudda mina. Han lutade sig tillbaka några centimeter, kollade mig rakt i ögonen och bet sig i läppen, men kunde inte dölja ett leende.

„Sorry. I couldn’t stop myself.“

Jag skrattade.

„I don’t mind.“

„Good.“

Han flashade ett underbart leende, blinkade och försvann ut genom dörren. Jag skakade på huvudet, log och började dra av mig de blöta kläderna. Som tur var hade mina trosor och min BH inte blivit blöta. Jag drog på mig hoodien och byxorna, och kollade mig i helkroppsspegeln som satt på väggen. Jag var precis lika lång som Niall, så kläderna passade perfekt. Jag satte upp det långa mörka håret i en knut, och log för mig själv, samtidigt som jag tänkte på min situation - och hur den hade varit för bara några dagar sen.

Jag lät fingrarna svepa över mina läppar, slöt ögonen och lät minnet bära tillbaka mig några minuter. Jag log för mig själv. Det kändes så otroligt. Allt hade hänt så snabbt. Jag började fundera på om det inte bara var en helt underbar dröm.

Jag slängde en sista blick i spegeln, putade instinktivt med läpparna, och gick sen ut genom dörren till killarna i vardagsrummet. När de såg mig komma sken de upp.

„Mellie!“

Jag log stort.

„Hey!“

Jag gjorde en liten piruett, innan jag sprang och kastade mig över alla killarna, som satt tillsammans i den stora soffan. Jag landade med tyngpunkten på Harry, och hörde honom dra efter andan. Han skrattade, och petade till mig i midjan, vilket fick mig att skrika till lätt.

„Uuuh Mel... That was near...“ Han harklade sig. „Oh, I mean, that could have gone bad.“

Jag skrattade.

„Sorry Haz.“ Jag hade hört killarna använda det smeknamnet på honom. Harry var visserligen den jag kände minst av killarna - han hade oftast varit rätt tillbakadragen och tyst när vi hade träffats. Jag hade alltid oroat mig för att det var någonting som hade tyngt ner honom. Så när jag nu hörde honom skratta, blev jag automatiskt själv på glatt humör. Så „Haz“ bara slank ur mig. Men han verkade inte ha nåt emot det.

Jag kände plötsligt hur någon försökte stoppa in ett chips i min mun. Jag kollade upp och såg Niall. I nästa sekund kände jag hur Louis petade på min kind. Jag vände förvirrat blicken mellan dem.

„Mellie!“ Jag stannade med blicken på Louis - tacksam över att veta vart jag skulle kolla. „What movies did you bring?“

Just det. Jag ställde mig upp, och hämtade påsen med filmerna som stod i hallen. Jag gick tillbaka, och satte mig på golvet framför de, eftersom det inte fanns plats i soffan. Jag kollade upp på de, och skrattade åt deras förväntansfulla ansiktsuttryck. Jag började plocka upp filmerna ur påsen.

„So... we have Twilight... Toy story 1, 2 and 3... The Last Song... Kick Ass...“ I takt med att jag plockade fram filmerna lade jag upp de på mattan så att alla kunde se. Jag såg hur de rynkade på näsan åt vissa av filmerna, och hade sina egna favoriter.

„Yeay!! Wind Chill!“ Louis kastade sig fram mot den i princip enda skräckfilm vi hade hyrt. Jag suckade.

„Noooo. I hate Horror Movies.“

Louis rynkade pannan och kollade strängt på mig. Jag bestämde mig för att anta utmaningen, och började stirra tillbaka på honom, precis lika allvarligt. Jag hörde i bakhuvudet hur det spolade från toaletten, och hur en dörr stängdes, men vägrade att ge upp.

„Hey guys... What ya doing?“

Jag blev så överraskad - och glad - av att höra Liams röst att jag släppte Louis blick. Han flinade, eftersom han hade vunnit, och jag räckte ut tungan åt honom. Jag vände mig mot Liam för att svara, men Louis hann före.

„Mellie doesn’t wanna watch any horror movies. She’s a pussy“, lade han snabbt till, bara för att retas. Jag blängde på honom. Liam skrattade mjukt.

„What about if we vote?“ Jag såg hur han försökte kolla på alla medan han ställde frågan, men hur hans blick hela tiden ändå vandrade till mig. Jag log för mig själv, och nickade långsamt. Liam log varmt tillbaka, och jag kände hur fjärilarna i magen började röra på sig. Det var ett under att killarna inte märkte något. Fast det kanske de gjorde. Whatever. Liam mötte min blick, och jag kände mig plötsligt inte ett dugg rädd för skräckfilmer längre. Jag log.

„Sure.“

Jag hörde en hostning bredvid mig, och kollade upp på Louis.

„So, let’s vote!“

Han skakade på huvudet.

„Let me take one of the straps, at least. It can’t be that light.“

Jag skrattade.

„If you insist.“

Jag gav honom en av remmarna på plastpåsen, och behöll den andra själv. Han tog emot den med ett nöjt leende, och vi började gå. Vi började prata om vad vi trodde att killarna gjorde för tillfället. Liam kände sig ganska säker på att Niall var i köket, och jag tvivlade inte på honom. Vi antog också att Lou och Harry antagligen satt vid TVn och spelade fifa medan Zayn stod framför spegeln och fixade sitt hår. Till slut hade Liam på något sätt lyckats ta till sig hela påsen utan att jag hade märkt något. Jag försökte få honom att ge mig en av remmarna igen, men han lät mig inte.  

När vi kom in i parken vi behövde gå igenom för att komma hem till Niall började det regna. Det började som några små droppar, men snart forsade det ner. Jag och Liam tog skydd under ett träd i väntan på att det skulle avta. Men det avtog inte - snarare tvärtom. När vi hade väntat i säkert tio minuter och det fortfarande öste ner började det kännas lite jobbigt. Killarna väntade säkert på oss. Jag hörde Liam dra en djup suck, och jag kollade upp på honom. Han skakade på huvudet, höjde ett ögonbryn och sprack sen upp i ett busigt leende.

„Come. We’ll run.“

Innan jag visste ordet av hade han tagit min hand och dragit med mig ut i regnet. Jag kände det varma, fasta trycket från hans hand när vi sprang genom parken, och var så förvånad att jag inte ens hann bli arg för att han hade gjort så att jag blev blöt. Det var inte långt hem till Niall, men vi var ändå rejält blöta när kom fram till porten. Jag släppte Liam, gick fram och tog tag i dörren.

„Fuck.“ Jag vände mig om och kollade uppgivet på Liam. „It’s locked.“

Han tog upp sin mobil.

„I’ll call Niall.“ Han tryckte fram Nialls nummer och förde mobilen mot örat. Efter vad som kändes som en evighet tog han ner den och skakade på huvudet.

„No answer.“

Jag bet mig i läppen.

„Maybe the others?“

Efter ett ganska stort antal misslyckade försök att nå resten av killarna samt Niall några ytterligare gånger, suckade Liam och stoppade ner mobilen i byxfickan.

„Dammit!“

Jag kollade uppgivet på honom.

„What shall we do now?“

Han vände sig om och kollade upp mot Nialls balkong. Jag såg hur han bet sig i läppen.

„GUYS! OPEN THE DOOR!“ När inget svar eller någon respons kom fortsatte han. „NIALL! ZAYN! HAZ! LOUIS! OPEN!!!“

Han drog handen genom sitt våta hår, och kollade snabbt på mig, innan han vände upp blicken mot balkongen igen. Jag tog några steg bakåt för att se om jag eventuellt kunde se in i lägenheten. Det kunde jag inte. Jag tog några fler steg bakåt. Och märkte inte att jag gick rakt ut i gatan.

Jag snubblade på trottoarkanten och föll handlöst bakåt. I samma sekund hörde jag ett intensivt tutande, och såg precis en stor lastbil komma körande mot mig.

„MEL!“

Jag hörde Liams panikslagna röst och kände en hand ta tag om min arm. Han drog mig åt sidan med sån fart att jag smällde rakt in i honom, men det var nog tur, för i nästa sekund kände jag metallen från fordonet svischa förbi, bara någon centimeter bakom mitt huvud.

Liams armar höll om mig i ett järngrepp, och jag kunde känna hans häftiga andedräkt mot min kind. Hans bröstkorg var pressad mot min, och jag kunde känna hur hans hjärta, liksom mitt eget, slog i rasande fart. Jag kollade upp, och såg hans panikfyllda ögon kolla rakt in i mina.

Plötsligt blev jag medveten om hur nära varandra vi stod. Jag kände mina kinder skifta färg, och gjorde mig redo för att ta ett steg bakåt, men Liam lät mig inte rubbas. Hans armar vägrade släppa mig. Jag märkte plötsligt hur genomskinlig hans vita t-shirt hade blivit av regnet, och kunde inte låta bli att låta mina ögon vandra över hans perfekta, vältrimmade magmuskler. Jag hörde honom skratta lätt, och kollade upp - bara för att möta ett par bruna, glittrande ögon. Jag kände fjärilarna i min mage lämna sina platser och börja fladdra omkring som galna. Liam lät sina händer glida nerför mina axlar och lägga sig runt min midja, och jag märkte plötsligt hur jag hade låtit mina handflator lägga sig tillrätta på hans bröstkorg. Hans blick mötte åter min, och den här gången lyste de av längtan - av åtrå.

I nästa sekund kände jag hans läppar mot mina. Jag var först som förlamad av chocken, men sen kände jag mig själv fyllas av en värme jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag lät mina armar glida uppåt och lägga sig runt hans nacke, samtidigt som jag besvarade kyssen. Jag hade väntat på det här så länge. Ända sen jag stötte ihop med honom på Starbucks den där dagen. Mitt hjärta började dunka snabbare. Hände det här på riktigt? Jag kände hans händer glida upp och kupa sig om mitt ansikte, samtidigt som han pressade sina våta, hungriga läppar mot mina. Regnet öste ner över oss, blötte ner våra redan alldeles dyngsura kroppar. Men jag kände det knappt. Det ändå jag kände var den helt underbara känslan som hotade att spränga mig, kroppen som pressades mot mig och de mjuka läppar som vägrade lämna mina, ens för en sekund.

Liams POV

Suddenly, her gaze met mine. Her eyes were sparkling, and I saw her perfect lips open a little bit. That little gesture made me stop thinking clearly. All I could feel were her hands on my chest, her body next to mine, and the butterflies inside of me flying around like they were about to break out every second.

Before I could stop myself, I crashed my lips against hers. I felt her become motionless for a moment, but then, before I realized what I was doing myself, she did. I felt her hands slide up my chest and place around my neck. Then she kissed me back. I smiled against her lips and put my hands around her face. She was so beautiful. I couldn’t remember any time I’d been this happy in a long, long time. Maybe ever. Since the first time I’d saw her, I’d been falling for her. I wanted her to know it so badly. I pressed my lips against hers again, while the rain was pouring down. I laughed - it was a laugh from the deepest of my heart - , and parted my lips from hers, just to whisper:

„Do you believe in love at the first sight?“

I had my eyes closed, but could feel her smile.

„Do you?“

I opened my eyes, and looked right into her blue eyes. They were like oceans, and I was already drowning. They were like... heaven. I felt how a smile grew on my face. A big one.

I nodded.

„I think I do.“

I saw her mouth open, and she blushed and looked down to her feet.

„You think?“

I laughed slightly, put my finger under her chin and turned her face upwards, so I could look her in the eyes.

„I know.“ I waited a moment, and then wispered, smiling: „ I’ve been dreaming about this so long. Since the first time I ever saw you.“

She shook her head like she couldn’t understand what was really going on, and smiled a smile that could have made the whole world stop rotating. Before she crashed her lips against mines again, she looked me deep in the eyes, and smiled.

He chuckled.

„Hm. So why is she blushing every time she’s near you?“

I didn’t know if I should believe him or not, so I just stayed silent. He smiled.

„Anyway, I invited her to our place tonight. We’ll be having a movienight.“

I stared at him with an open mouth. He laughed.

„Let’s go.“

Melanies POV

To: Lyss

Gonna be at some friends house tngt, okay for you? Xx

From:Lyss

Sure babe. I’ll tell mam and dad xx

Jag lade ner mobilen i fickan, och kollade sen upp på Zayn som hade väntat på mig i dörröppningen, medan de andra hade gått ner för att köra fram bilen. Jag log tacksamt när han släppte igen dörren bakom oss. Vi började gå ner för den långa spiraltrappan.

„Wanna tell me what happened before? You both seemed quite absent afterwards.“

Jag såg hur Zayn flinade, men vände genast bort ansiktet, och kände hur jag började rodna.

„Nothing.“

Han skrockade.

„Hm right.“

Jag svarade inte. Efter några sekunders tystnad sa Zayn:

„That boy really likes you, you know.“

Jag kände hur den lilla meningen gjorde att hela jag började le inuti. Jag försökte tona ner leendet när jag frågande kollade upp på Zayn, men han verkade märka det ändå. Jag höjde på ena ögonbrynet.

„How do you know that?“

Zayn skrockade.

„Everyone sees it, Mellie. Just not you.“ Han gjorde en paus, och trots att jag mer än allt ville veta mer, passade jag på att byta samtalsämne.

„Thank you for getting me into this, by the way.“ Han kollade frågande på mig, och jag la till: „I mean, you’re the reason I got the opportunity to come to the studio.“

Han rynkade pannan.

„What makes you think that?“

Nu var det min tur att vara förvånad, och jag sa tvekande:

„Liam told me...?“

Han skrattade.

„What exactly did Liam told you?“

Jag började återberätta allt det som Liam hade berättat för mig den där kvällen vi hade suttit vid floden. Om twitcamen, hur Zayn hade visat den för Liam och hur Liam sen hade visat den för Simon, som direkt hade tagit kontakt med Keith och bett honom kontakta mig. När jag var klar började Zayn skratta. Jag kollade förbryllat på honom. Han tryckte på en ringklocka på en dörr vi gick förbi innan han skakade på huvudet och log.

„Liam, Liam. Always so humble.“

Jag rynkade pannan.

„What? Have I missed something?“

Zayn kollade på mig och skrattade sen för sig själv.

„It’s just that Liam didn’t tell you the whole story.“

„He didn’t?“ Jag kände mig nästan lite orolig. Vad kunde det vara som han inte ville berätta för mig? Zayn skakade på huvudet.

„I don’t know if Liam will like this. But whatever.“ Han kollade allvarligt upp på mig, med en svag glimt av humor i blicken. Han la händerna på mina axlar och kollade mig rakt i ögonen. „ I’m gonna tell you the real story.“

Han berättade om att han för några veckor sen hade lagt märke till att Liam inte var lika uppmärksam och hade svårare att koncentrera i studion än vanligt. Zayn hade frågat Liam vad som stod på, och efter mycket om och men hade Liam erkänt att han bara kunde tänka på tjejen hade hade sprungit in i på Starbucks, och sedan träffat igen. Jag kände mitt hjärta slå dubbelslag när jag kände hur orden sjönk in. Han hade tänkt på mig. I varje fall, Zayn hade hjälpt honom att leta efter mig på twitter, utan att veta att det var samma Melanie Holly som han ett halvår tidigare hade sett på youtube under en twitcam. Så när de till slut hade hittat mig, blev Liam överlycklig. Och Zayn hade såklart blivit hur förvånad som helst. Han hade frågat Liam om det verkligen var rätt person. Sen hade han visat Liam och de andra killarna min cover, och de hade blivit sjukt imponerade. Under samma eftermiddag hade Liam stormat in i Keiths kontor och i princip tvingat honom att ta kontakt - inte för att han inte ville, men han hade inte direkt något val heller. Liam hade ringt upp Simon för att få ett klartecken från honom också, och sen hade Keith tagit kontakt med mig genast. Och nu... så var jag här.

Om Zayn hade varit förvånad efter min berättelse, så var det ingenting emot vad jag var nu. Hade Liam gjort allt det för mig? Men hur... Jag avbröts i mina egna tankar av en inre värme som fyllde mig. Han hade gjort det här. För mig.

Jag avbröts än en gång i mina tankar, men den här gången av Louis, som tutade för allt i världen. Jag och Zayn skyndade oss mot bilen, och Zayn hoppade in i framsätet. Jag öppnade bakdörren, och skulle precis kliva in, när jag märkte att det var fullt där inne.

„Ehm guys, this car only has five seats.“

„Whatever! Harry can be in the luggage room“, ropade Louis bak framifrån.

„I won’t!“, skrek Harry, som satt i mitten, och drog upp knäna mot magen. Niall, som hade min gitarr i knät, himlade med ögonen.

„Just sit on Liam’s lap, Mel.“

Jag kände mig plötsligt nervös och kollade ner på Liam, som kollade ner på sina fötter - jag kunde ana ett rödaktigt skimmer på hans kinder.

„Come on guys!“ Louis tutade en gång till. Jag tog ett kort, djupt andetag och gled in och satte mig i Liams knä innan jag han ändra mig. Jag drog igen dörren efter mig, och Louis tryckte på gasen. Jag skrek till och höll på att ramla över Harry, men lyckades räta upp mig i sista stund.

„Louis! I don’t have a belt!“

Jag såg i backspegeln hur han flinade, och kände i samma stund hur Liam lät sina armar glida runt min midja och lägga sig till rätta. Han drog mig intill sig lite, som för att försäkra mig om att jag inte behövde vara rädd för att ramla igen. Jag kände hur det började fladdra i maggropen. Jag lutade mig lätt tillbaka, och kunde känna Liams andedräkt i nacken. En rysning gick nerför ryggraden för mig, och jag kunde inte hejda ett leende från att ta över mina läppar.

Jag skuttade ivrigt bort till skyltfönstret och lyfte ner den kastanjefärgade gitarren från dess ställning. Jag sneglade mot butiksbiträdet för att kolla om hon iakttog mig, men hon verkade redan ha återgått till sina sysslor, så jag återgick till att kolla på gitarren.

Den var underbar.

Jag drog med händerna över sniderierna som prydde ovansidan och kollade på prislappen igen. 40 pund. Inte klokt. Jag drog med handen över strängarna, och log stort. I det ögonblicket struntade jag fullständigt om att jag bara skulle stanna kvar i London i lite drygt en månad till. Jag behövde ha den här gitarren. Jag tog ett djupt andetag, vände mig om mot butiksbiträdet, och log.

„I’ll take this.“

„MELLIE!“

Jag skrek till när ett par händer nöp mig i midjan, för att sen sjunka ner på golvet. Jag kollade upp på Louis, som lutade sig över mig med ett brett leende på läpparna.

„’You okay?“

„Is that the way you say hello to your bestfriends?“

Han skrattade tjejaktigt och lutade sig fram så att hans ansikte bara var några centimeter från mitt. Han petade mig på kinden.

„Poke!“

Sen sprang han iväg, skrattandes. Jag bara suckade och skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att le. Trots att jag bara hade känt killarna i en och en halv vecka så kändes det som om jag redan hade funnit vänner för livet - de senaste dagarna hade jag tillbringat mer tid i studion än hemma - visserligen hade jag varit i Notting Hill typ halva dagen idag, men det räknades inte, enligt mig. Jag och Keith hade bara jammat runt lite och testat en del och inte bestämt något särskilt - inte för att det gjorde mig nåt, jag njöt av att bara få vara här. Jag hade inte ens ägnat en tanke åt möjligheten om ett skivkontrakt, men whatever. Jag levde bara min dröm för tillfället. Vart den ledde fick man se så småningom.

„Need some help?“

Jag kollade upp på Harry, som stod och kollade på mig med roat leende, och insåg att jag fortfarande låg på golvet. Jag började skratta, och sträckte ut handen mot Harry, som drog upp mig till stående ställning. Jag log mot honom.

„Thanks. Remind me I have to take revenge on Louis later.“

Harry skrockade, och skakade på huvudet, samtidigt som han vände sig om och gick mot kaffeautomaten. Jag såg hur de andra killarna satt i sofforna och spelade kort. Louis och Niall satt med ryggen mot mig, och jag fick plötsligt en idé. Jag gick bort till vattenkannan som stod bredvid kaffeautomaten, och fyllde en glas med vatten. Sen tassade jag på tå fram till soffan och ställde mig bakom Louis. Zayn som satt på andra sidan bordet kollade på mig och höjde på ögonbrynen, men jag satte pekfingret framför munnen, pekade sen på vattenglaset och till sist på Louis. Jag såg hur ett leende växte på Zayns läppar, och hur han bet sig i läppen och kollade ner på spelet för att inte skratta. Louis hade fortfarande inte märkt att jag stod bakom honom, så jag bestämde för att vänta lite till.

„YES! I won! You lost Niall, you lost Zayn, you lost Liam!! You’re losers! I won...“

Jag tömde glaset över honom.

„Ahhhhh...“ Han verkade inte kunna röra sig vid första chocken av det kalla vattnet, men återhämtade sig snabb, och ställde sig upp. „YOU’RE IN SUCH A BIG TROUBLE, MELANIE HOLLY!“

Innan jag hann reagera, hade han slängt mig över sin axel och börjat gå omkring i rummet, samtidigt som han kittlade mig. Jag skrek skrattande, och bankade med knytnävarna på hans rygg.

„Louis! Let me down!!“

Han fortsatte kittla mig.

„Only if you say: ‚Louis is sexy and I’m gonna buy him an ice-cream’!“

„Never!“

„Well then...“

Han började gå bort med mig till bordet till vattenkannan stod, och jag tvivlade inte en sekund på vad han tänkte göra. Jag suckade.

„Okay! Okay! Louis is sexy and I’m gonna buy him an ice-cream.“

„Yey!“

Louis satte ner mig, och gav mig en blöt puss på pannan. Jag rynkade på näsan.

„Eww, gross Lou!“

Jag puttade bort honom, och såg i ögonvrån hur Liam bet sig i läppen och kollade ner. Jag kände hur det högg till i magen. Hade jag gjort något fel? Jag kollade på honom, och kände ett oväntat styng av dåligt samvete - vilket förvånade mig. Fast ändå inte. Jag visste visserligen inte vad jag hade gjort eller vad som var fel, men bara att se honom ledsen fick mig att må dåligt. Jag rynkade pannan. Plötsligt verkade Liam inse att jag iakttog honom, så han kollade upp och mötte min blick, samtidigt som han försökte le stort mot mig. Men leendet nådde inte ögonen. Jag gjorde ett försök att le tillbaka, men det var svårt när jag inom mig visste att någonting var fel.  

Jag kollade på Alyssa som hade somnat på sätet bredvid mig. Jag suckade, och hoppades att det inte skulle bli alltför svårt att väcka henne när vi behövde gå av. Vi hade ungefär en kvart tills vi kom fram till Richmond. Vi hade tagit district line från Embankement station, och hela färden tog drygt en halvtimme. Vi var i princip helt ensamma i tunnelbanan, vilket jag tyckte var ganska skönt. Jag tyckte personligen inte särskilt mycket om att åka tunnelbana så här ensam på kvällen, men som tur var verkade det inte finnas alldeles för många läskiga människor ute i natt.

Jag kände hur telefonen durrade i min ficka. Jag gäspade. Antagligen var det väl Eric eller Molly som undrade om vi var på väg hem. De var visserligen väldigt tillåtande, och hade inga problem med att Alyssa var ute och festade. Men jag förstod dem. Det kunde ju vara skönt att ha lite överblick iallafall. Jag stoppade ner handen i fickan, drog upp mobilen och kollade på nummerpresentatören. Det var inte Eric. Inte Molly heller.

See you in the studio tmorow? xx

Jag kände mina mungipor dras uppåt, och jag vände på huvudet och kollade ut genom fönstret - i precis rätt ögonblick för att få se solens första strålar glittra över Thames dunkla vatten medan vi sakta rullade in mot Richmond.

1 Juli, 2012

Jag gick och smuttade på min caffe latte samtidigt som jag lät dörren till Eve’s market café slå igen bakom mig. Jag kollade på klockan. Halv elva. Klockan tolv skulle jag träffa Lyss vid Daylesford Organic shop & café på Westbourne Grove. Hon hade under hela min vistelse hittills i London tjatat om att jag nödvändigtvis skulle prova deras - uppenbarligen - himmelska flapjacks. Jag log för mig själv, och började gå nerför Portobello road.

Jag älskade verkligen den här delen av London. Ända sedan jag som elvaåring för första gången hade sett filmen Notting Hill hade jag känt något speciellt för den här lilla världen. Det var inte bara husen, gatorna eller butikerna. Det var människorna. Atmosfären. Var man än kom ifrån, så kände man sig hemma här.

Medan jag långsamt promenerade nerför gatan gick jag förbi en dragspelare, och hörde tonerna av Elvis Costellos She klinga tillsammans med en djup mansröst...

She

May be the face I can't forget

The trace of pleasure or regret

May be my treasure or the price I have to pay

She

May be the song that summer sings

May be the chill that autumn brings

May be a hundred different things

Within the measure of a day

Jag log för mig själv, och fortsatte gå nerför gatan med känslan av att vara William Thacker, på väg till bokhandeln för att jobba en dag i butiken, och sen av en slump stöta på Anna Scott, bli kär och sen leva lyckliga till slutet av våra liv. Fast med omvända roller förstås... Jag började tänka på Liam, och log för mig själv, men fick lov att ge mig själv en mental spark. Jag hade börjat inse att jag helt enkelt inte kunde utesluta honom ur mina tankar - han tog över dem mer och mer för varje dag som gick.

Jag gick förbi flera små antikhandlar - i vissa av dem gick jag in, kollade på lite saker och pratade ibland lite med människorna som jobbade i butiken. Jag köpte inget, men bara känslan av att få gå omkring här räckte alldeles utmärkt. Jag tittade bland annat in i en affär med en massa gamla kartor, en med gamla böcker och flera frukthandlar.

Jag hade gått omkring i lite mer än en timme, och var precis till att avsluta min lilla tur och ta mig till det där caféet jag skulle möta Alyssa på, när ett föremål i ett skyltfönster fångade min uppmärksamhet. Jag gick närmare.

40 Pund.

Jag slet upp dörren till butiken, och nästan småsprang in.

„Could I maybe try the guitar in the window?“, frågade jag biträdet som gick runt i butiken i ett förkläde och lite allt möjligt. Hon avbröt sig i sitt arbete och log hjärtligt mot mig.

„Ofcourse, dear.“

Jag skuttade ivrigt bort till skyltfönstret och lyfte ner den kastanjefärgade gitarren från dess ställning. Jag sneglade mot butiksbiträdet för att kolla om hon iakttog mig, men hon verkade redan ha återgått till sina sysslor, så jag återgick till att kolla på gitarren.

Den var underbar.

Jag drog med händerna över sniderierna som prydde ovansidan och kollade på prislappen igen. 40 pund. Inte klokt. Jag drog med handen över strängarna, och log stort. I det ögonblicket struntade jag fullständigt om att jag bara skulle stanna kvar i London i lite drygt en månad till. Jag behövde ha den här gitarren. Jag tog ett djupt andetag, vände mig om mot butiksbiträdet, och log.

„I’ll take this.“

Liams POV

She quickly shot a glance at the blonde girl who was standing twenty meters away, chatting with some boy under a street lantern, before she turned around to face me again. She smiled.

„ I should get going.“

I nodded.

„I’m gonna look if I can find the others.“

She smiled, and seemed to hesitate a bit, before she opened her mouth.

„So... bye... I guess.“

„Yeah.“

I expected her to turn around and go, but she didn’t move. I said to myself I should go inside, but my feet were like glued to the pavement. Or maybe it was just the fact that I didn’t wanted to say goodbye to her that kept me from leaving. Unfortunately, it was neccesary. I made a try to push myself towards the door where the guard was standing, looking at us with a bored expression. But I couldn’t. There was something that was missing. I let out a small sigh, took a step forward and pulled her into a tight, warm hug. I felt the corners of my mouth twitching upwards, and I closed my eyes as I wispered in her ear:

„Bye, Mel.“

*

I looked after her as she walked away. Her dark, delicious hair whipped up and down as she took the steps forward to reach the place where her cousin was standing, still chatting with that boy and not giving notice to Mel. I told myself to go inside - there was no reason for me to stay outside. But I knew exactly what kept me there. Her. I knew it was reckless and stupid to do this. Believing that she would ever fall for me the same way I was falling for her. But I couldn’t help but hoping. She was just too beautiful, to perfect. To loveable to let go of.

I was so deep into my thoughts that I didn’t even realize she did turn around, and starting to walk in the opposite direction. Suddenly she just stood right there right before me. It took me a while to realize what she was doing. She bit herself in the lip, smiled sort of a shy smile. She took a deep breath, and opened her mouth to speak:

„I just forgot to ask something... could I maybe have your number?“

Melanies POV

Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag antar att det var en spontan kick jag fick. Jag hade ungefär tio meter fram till Alyssa när jag plötsligt vände om. Innan jag riktigt hann tänka efter stod jag framför Liam. Han kollade förvånat på mig, och jag insåg plötsligt vad jag gjorde. Jag bet mig i läppen. Vänta. Var jag galen? Jag kollade in i hans ögon, och när jag såg hans förvirrade, gulliga blick kunde jag inte låta bli att le. Aja, tänkte jag. Det var ändå för sent att ändra sig. Så varför inte köra hela vägen? Innan jag hann ändra mig öppnade jag munnen.

„I just forgot to ask something... could I maybe have your number?“

Så fort jag hade uttalat orden bet jag mig i kinden och kollade ner på mina händer. Vad hade jag gjort nu? Han tyckte säkert bara att jobbig och desperat. Men sen hörde jag honom skratta ett lätt, härligt skratt. Jag kollade förvånat upp på honom, och fick se honom stå där med ett stort, lyckligt leende som speglades i hela hans ansikte, som om min fråga var den han hade väntat på hela kvällen. Hans ögon gnistrade, och jag kunde inte stoppa mina mungipor att själva krökas uppåt och bilda ett enormt leende. Han tog upp sin mobil ur fickan, kollade rakt in i mina ögon och log varmt.

„Sure.“

*

Jag kollade på Alyssa som hade somnat på sätet bredvid mig. Jag suckade, och hoppades att det inte skulle bli alltför svårt att väcka henne när vi behövde gå av. Vi hade ungefär en kvart tills vi kom fram till Richmond. Vi hade tagit district line från Embankement station, och hela färden tog drygt en halvtimme. Vi var i princip helt ensamma i tunnelbanan, vilket jag tyckte var ganska skönt. Jag tyckte personligen inte särskilt mycket om att åka tunnelbana så här ensam på kvällen, men som tur var verkade det inte finnas alldeles för många läskiga människor ute i natt.

Jag kände hur telefonen durrade i min ficka. Jag gäspade. Antagligen var det väl Eric eller Molly som undrade om vi var på väg hem. De var visserligen väldigt tillåtande, och hade inga problem med att Alyssa var ute och festade. Men jag förstod dem. Det kunde ju vara skönt att ha lite överblick iallafall. Jag stoppade ner handen i fickan, drog upp mobilen och kollade på nummerpresentatören. Det var inte Eric. Inte Molly heller.

See you in the studio tmorow? xx

Jag kände mina mungipor dras uppåt, och jag vände på huvudet och kollade ut genom fönstret - i precis rätt ögonblick för att få se solens första strålar glittra över Thames dunkla vatten medan vi sakta rullade in mot Richmond.

„Sorry.“ Jag kunde höra det halva leendet i hans röst. „I should’ve looked after you better.“ Han tog tag i min hand, och jag kände ett pirr gå igenom min kropp. „Let’s go outside.“

Han drog mig genom folkmassan medan Justin Biebers As long as you love me började spelas i högtalarna.

Det var lite svårt för mina ögon att vänja sig vid skymningsljuset utanför klubben efter mörkret inomhus. Jag fick lov att blinka några gånger medan Liam sa hejdå till vakten, och bad honom att släppa in oss när vi kom tillbaka.

Han hade släppt min hand när vi hade kommit ut, och en del av mig hoppades att han skulle ta den igen - när jag tänkte efter så var det nog mer än bara en del - snarare hela jag. När han vände sig om mot mig trodde jag faktiskt att han skulle göra det. I sista stund ångrade han sig, och började istället att gå med långsamma steg bredvid mig.  

„Do you have any siblings?“

Jag kollade ner på mina bara fötter, som dinglade över vattnet under oss. Vi var båda fortfarande fulla i skratt efter Liams berättelse om hur han under X-Factorturnén hade spruckit sina byxor mitt under ett framträdande och hade varit tvungen att gå omkring så på en scen framför 30 000 människor - ja, han hade berättat hela historien om sin och killarnas tid i X-Factor, så jag visste - , men när den oväntade frågan plötsligt kom ur hans mun blev jag allvarlig. Jag bet mig i läppen och kollade ut över floden Thames, som glittrade i månljuset.

„I had a twinsister, but she died from cancer just some days before our seventh birthday.“

Jag såg i ögonvrån hur han vände ner huvudet, innan han kollade upp på mig, med blicken full av medlidande.

„I’m so sorry.“

Jag försökte le mot honom.

„It’s okay. You couldn’t have done anything about it, you know.“

Han drog upp benen på stentrappan vi satt på, och vände sig mot mig. Han nickade, men hans blick var ändå ångerfull.

„But still. I’m sorry I brought it up at all.“ Jag drog upp mina ben och satte mig bredvid honom, med ryggen lutad mot stenmuren trappan var fäst intill. Jag log mot honom.

„As I said, it’s okay. I’ve got over it by now anyway.“

Han nickade, och vi satt tysta en stund. Jag bestämde mig för att byta samtalsämne.

„I always wondered how Keith found out about me. I mean, how big chance it is that he just would have seen it and thought I should come to the studio straight away? It’s quite unbelievable, I mean there are like millions of people doing covers. Why did he pick me?“

Det var mest tänkt som en retorisk fråga, så när jag såg Liam dra upp knäna mot kroppen, vända bort blicken och kolla ut över Thames blev jag smått förvånad. Långt borta kunde man se London Eye lysas upp av tusentals lampor under den mörka natthimlen. Sen, utan förvarning, vände han plötsligt blicken mot mig med ett snett leende på läpparna..

„It was actually my fault.“

Jag kände hur min haka föll ner.

„What did you say?“

Han bet sig i läppen och verkade med ens ångra att han hade sagt något. Nej!, ville jag ropa. Vad ville du säga? Jag spände blicken i honom.

„Now tell me.“

Han mötte min blick.

„You sure you wanna know?“

Jag log, glad över att han verkade ha bestämt sig för att han kunde berätta för mig, men höjde sen på ett ögonbryn.

„What, should I be afraid?

Han skrattade.

„No, not really.“ Han gjorde en paus, och kollade frågande på mig. „You remember that cover you did last december?“

Jag nickade, även om jag inte kunde fatta hur han visste om den? Jag hade knappt själv minnts att jag hade gjort den förrän han nu nämnde den.

„Good.“ Medan han började berätta kom minnena tillbaka. Zayn hade fått syn på min cover förra vintern när en tjej - Safira - hade länkat den till honom under en twitcam - det förklara alltså hur han hade vetat mitt namn när vi hade träffats i studion första gången. Han hade senare helt random förra veckan visat Liam videon och han hade känt igen mig från incidenten på Starbucks. Det där sista sa han utan att möta min blick, så jag antog att han dolde något. Men jag bestämde mig för att låta bli att fråga något om det. I varje fall, Liam hade sen tydligen visat Simon videon, som hade blivit rejält imponerad och i sin tur sagt åt Keith att ta kontakt med mig. När han var klar var jag dels helt paralyserad - jag menar, Simon Cowell hade sett mig sjunga!!! Men det var inte den enda känslan. Under hela tiden Liam hade berättat hade han omväxlande kollat ut över den mörka floden och de lysande ljusen på andra sidan, omväxlande på mig. Hela tiden prydde ett leende hans läppar. Känslan jag kände var... värme. Värme över att han ens skulle göra något sådant för mig, värme över att han tog sig tid för att hjälpa mig att nå det jag alltid drömt om. Värme över att han berättade det här för mig.

Ett ljud och ett durr i min ficka väckte upp mig ur mina tankar. Jag blinkade förvirrat och drog sen upp mobilen ur fickan. När jag hade läst kollade jag på Liam, som kollade ner på mig med ett frågande leende. Jag grimaserade halvt.

„Lyss wonders where I am. She wants to go home.“

Han skrattade.

„Yeah, she’s right. We maybe should get going. I’m sure the boys miss me.“ Han skrattade, som för att påpeka att de antagligen inte ens hade märkt att han var borta, och la sen till. „And it’s pretty late.“

Jag kollade på mobilen, och kunde nästan inte tro mina ögon när jag såg hur mycket klockan var. Halv ett! Vi hade suttit och pratat i tre timmar, utan att jag hade märkt att tiden hade rusat iväg. Jag ställde mig snabbt upp - för snabbt, och skulle antagligen ha ramlat, om inte Liam hade tagit tag i mig.

„Thanks.“ Jag log mot honom, och han log tillbaka.

„Be careful.“

Vi gick tillbaka till klubben med en bekväm tystnad mellan oss. Gatorna i centrum var fyllda av människor på väg hem från sena jobb, festande människor, och en och annan kvällspigg person på nattpromenad. Det slog mig att det här var första gången jag var helt ensam med Liam sen vårat senaste möte på Starbucks. Det var skönt med tystnad - trots att jag bara hade träffat de andra killarna en enda gång kände jag att jag redan hade fått en rätt bra uppfattning om dem. Det var så konstigt att veta att jag bara hade träffat Liam fyra ynka gånger - men samtidigt kändes det så rätt att gå här bredvid honom och prata som om vi hade känt varandra i åratal.

Jag sneglade på honom, och kände hur fjärilarna i maggropen väcktes och sakta började fladdra runt därinne. Jag bet mig i läppen, och hoppades att han inte skulle se mina rodnande kinder i ljuset av gatlyktorna.

„Can’t we go party or something?“

I looked at his hair, which was standing straight up.

„Sure.“

I knew how it would end - as usual it would me taking care of the other boys who were more or less drunk - but everything would be better than just sitting here waiting for something to happen. I saw Louis face lightening up. He grinned at me.

„Yey! I’ll ask Curly, Vain and Foodmonster if the wanna join. ’ll be right back!“

I chuckled as he stood up and made his way to the kitchen.  

Louis had chosen a club I’d never been to before - but it was quite a nice place. Usually, we didn’t go party together all the five of us, because of the fans. But tonight we didn’t really care. Anyway, I’d lost the others quite fast, and was just hanging around a bit. I was happy the club was only lit up by some few dark lights - not a single girl had asked me for a picture yet.

I looked over to the bar, where I thought I could see the contours of Harry and Zayn, chatting with some girls. I smiled to myself. Harry had been down for quite a long time after his breakup with longtime-girlfriend Savannah, but as we had asked him to come with us today, he’d happily agreed. Zayn had been dating Perrie Edwards from Little Mix for some months during the spring, but in the end they’d both figured out they weren’t right for each other. So Zayn didn’t had much problem with it at all. I actually thought it was good for him to be single for a while. Not that he was having too many girls, not at all - but still. If you should be together with someone, it should be someone who you really loved. Someone you could look at all the time a just feel: „Wow, what have I done to deserve her?“

I suddenly felt someone tapping on my shoulder. I turned around to see Louis standing there. He smiled at me, and I could tell he was quite drunk. I smiled to myself.

„Have you seen Niall?“

I shook my head, but at the same moment I saw a blonde head five meters behind Louis.

„Oh.“ I raised my hand. „Niall!“

Niall turned around to hear from where my voice came. I waved more eagerly.

„Ni! Over here!“

He came over to me.

„Hey. Having fun?“

I raised my eyebrows. He seemed sober. Usually, he was the one who got drunk from the very first beginning. But then I smiled.

„Not so much, actually. But better than sitting at home.“

That last one wasn’t really true, though. I wouldn’t mind sitting at home playing a nice game of fifa right now... Niall seemed to see me through. He patted my shoulder and gave me a smile.

„S’alright man. Who knows, maybe something happens that will cheer you up.“

I smiled back at him, before I made my way to the bar to look for Zayn and Harry. But they weren’t there anymore. I started to walk backwards - don’t ask me why - , while I was looking if I could see them somewhere in the crowd. But it was to dark, and the purple lights didn’t really help me out.

Suddenly, I felt how I bounced into something - someone - with my back. It wasn’t hard, but I still was afraid I’d hurt someone, so I quickly turned around to face the person I’d bumped into.

„I’m sorry!“

Melanies POV

Jag vände mig om för att se vem jag hade stött ihop med, och tänkte precis ursäkta mig, men hann inte.

„I’m sorry!“

Jag log vid ljudet av hans röst. Trots att det var i princip helt mörkt i rummet och jag inte kunde se hans ansikte, visste jag precis vem det var.

„Hey Liam.“

Jag anade mig kunna skymta ett leende.

„Mel? I didn’t know you’re here!“

Han drog in mig i en kram innan jag hann tänka. Jag kände doften av Only The Brave av Diesel - min pappa hade den hemma, men använde den aldrig - och kände hur mungiporna drogs uppåt. Han luktade verkligen gott. Jag motstod lusten att borra in mitt ansikte i hans axel, och drog mig efter några sekunder ur hans famn. Jag hade kunnat stå kvar där i hans famn hur länge som helst, men ville inte verka för på. Jag kollade leende upp på honom.

„I’m here with Lyss. But I don’t know were she’s right now. She’s probably found a guy she’s chatting with or something.“ Det sista sa jag med ett skratt i rösten - tills jag plötsligt kom på att det var ju precis det jag gjorde just nu. Whatever. Jag vände mig mot Liam.

„Are you here alone?“

Han skakade på huvudet.

„No. But they’re all quite drunk, so I’m just hanging around a bit.“

Jag nickade.

„You don’t drink?“

Han skakade på huvudet igen.

„I’ve got problems with my kidneys since I was a child. So I can’t. Unless it’s a very small amount. And only if it’s a very special occasion.“ Han gjorde en paus. „You?“

Jag log snett.

„No. As you may know, I’m not eighteen.“

Han skrattade.

„Right. I forgot you’re still a baby.“

Jag sträckte ut tungan mot honom.

„You’re not that much older than me. And my birthday is actually on the 29th of july, so it’s only a month away.“

Han log samtidigt som han höjde på ögonbrynen.

„And you’re turning...?“

Jag putade med underläppen.

„Seventeen.“

Han började skratta, och jag boxade till honom på armen.

„Not funny!“

Han tog sig samman, men kunde inte hålla tillbaka ett leende. Men det retsamma leendet övergick snabbt till ett varmt leende, och hans ansikte blev mer seriöst. Han drog mig intill sig. Jag hann inte tänka särskilt mycket innan han viskade i mitt öra:

„Wanna take a walk outside? I don’t feel like I really belong in here.“

Jag förstod precis vad han menade, och nickade.

„Sure.“

Hans ansikte sprack upp i ett leende, innan han vände sig om.

„Come!“

Det tog inte lång tid tills jag hade tappat bort honom. Eller han kunde visserligen befinna sig inom den närmaste kvadratmetern, men det var så mörkt att jag inte ens såg så långt. Jag försökte kisa för att se honom någon stans i närheten, men lyckades inte särskilt bra. Så jag bestämde mig till slut för att ropa.

„Liam?“

„Here“, hörde jag en röst alldeles intill mitt öra. Jag var så oförberedd på det att jag hoppade till.

„Sorry.“ Jag kunde höra det halva leendet i hans röst. „I should’ve looked after you better.“ Han tog tag i min hand, och jag kände ett pirr gå igenom min kropp. „Let’s go outside.“

Han drog mig genom folkmassan medan Justin Biebers As long as you love me började spelas i högtalarna.

Det var lite svårt för mina ögon att vänja sig vid skymningsljuset utanför klubben efter mörkret inomhus. Jag fick lov att blinka några gånger medan Liam sa hejdå till vakten, och bad honom att släppa in oss när vi kom tillbaka.

Han hade släppt min hand när vi hade kommit ut, och en del av mig hoppades att han skulle ta den igen - när jag tänkte efter så var det nog mer än bara en del - snarare hela jag. När han vände sig om mot mig trodde jag faktiskt att han skulle göra det. I sista stund ångrade han sig, och började istället att gå med långsamma steg bredvid mig.  

Mamma och Eric var helsyskon, och båda födda i Göteborg. I mitten på åttiotalet hade Eric flyttat till London med drömmen att plugga juridik och bli advokat. Istället hade han hamnat som kassör på en dansskola, där han träffat sin „fru“, Molly, som han sedan också hade fått två barn med. Båda hade fått Mollys efternamn Gordon, eftersom föräldrarna inte var gifta när barnen föddes - och fortfarande inte var. I varje fall, sen mina föräldrar hade bytt till det mer internationella namnet Holly när de gifte sig, var Eric nu ensam om att bära namnet Håhlander. Jag hade svårt att se mig som Melanie Håhlander - jag hade alltid hetat Holly. Mitt namn gjorde att många ofta misstog mig för att vara av engelskspråkigt ursprung, trots att jag var helt svensk. Om man inte räknade med mormor, som var kvarts norsk eller nåt. Whatever. Jag sparkade upp dörren till mitt rum och dumpade min väska på golvet, samtidigt som jag satte mig på sängen. Plötsligt kände jag hur trött jag faktiskt var.

Det tar på nerverna att vara artist.

Jag fnissade åt mig själv, och la mig ner ovanpå överkastet. Jag tog upp min mobil ur fickan och skulle just öppna twitter, men hann inte särskilt långt, då mina ögon sakta men säkert slöts och jag sjönk in i en välbehövd eftermiddagssömn...

Liams POV

I smiled to myself and shot a last glance at Melanie as the music started, and then closed my eyes.

As I waited for my solo to start, I thought about how unreal all of this was. It was funny how a life could change so incredibly much in just two weeks. It didn’t feel like it was already a week ago since I and Zayn were searching on twitter for „the mysterious girl“ I had crashed into at starbucks. It felt like just moments ago, and now she was sitting here in the same studio as I.

Sometimes, sometimes I feel I'm tearing you apart

I'm taking you, so long to let it drop

because of something good,

I dont know what to do, what to do.

I'm loose but suddenly, becoming something true

and nothing can complain

I found in you and I could take way,

but I can't look back,

I shouldn't look back.

I shut my mouth and let Harry take over.

And I, I don't wanna wait,

another day with you,

I dont wanna take her heart

and give my heart at you.

I opened my eyes and saw the other guys open their mouths to sing. So did I.

Can you feel my heart beat?

Cause as look, as weight it feels,

but I'm tearing you apart,

read between the lines.

Oh, you're gonna read between the lines

I looked over to Niall and Louis, whose turn it was to sing. I knew there was not much left for me to do, so I dropped the focuse on the song and started to think of other things. Suddenly, I saw Melanie through the corner of my eye. She was looking at me with a expression in her eyes I couldn’t really describe. It was like a mix of concentration and... admiration. I felt how the butterflies in my stomach started to fly around. I looked down at the floor and had to bite myself in the lip to stop myself from starting to smile like a freak.

„Liam?“

I blinked, and looked up at five faces staring at me. I looked confused at them.

„What?“

Louis chuckled.

„You seem a little bit lost, man.“

I suddenly realized I’d forgot to sing. I smiled apologizely.

„Sorry. I was thinking of something else. No worries.“

„Good. We take that one more time“, Keith instructed. As he walked over to the mixer console I looked over to Zayn, who raised his eyebrows. I fighted against the impulse to stick out my tongue towards him, smiled and bit me in the lip. The last thing I heard before the music started was his slight chuckle filling the air.

*

„LEE-YUM!!“

Louis jumped onto from back behind, and I let out a slight shriek, where I sat in the sofa. He giggled girlish and came around to sit beside me. He grabbed the control and started to zap through the channels, before he switched off the TV. I looked at him with a bored expression.

He rolled his eyes.

„C’mon! We can’t sit around here all day. I wanna do something!“

After we finished our work in the studio, we’d all went home to Louis and Harry - yes, they still shared apartement, but Harry was looking for an own. I’d ended up in front of the TV, while Harry, Niall and Zayn were doing something in the kitchen. Apparently Louis was bored too. He poked me on the cheek.

„Can’t we go party or something?“

I looked at his hair, which was standing straight up.

„Sure.“

I knew how it would end - as usual it would me taking care of the other boys who were more or less drunk - but everything would be better than just sitting here waiting for something to happen. I saw Louis face lightening up. He grinned at me.

„Yey! I’ll ask Curly, Vain and Foodmonster if the wanna join. ’ll be right back!“

I chuckled as he stood up and made his way to the kitchen.