Kapitel 2 - Don't speak, No doubt
Jag slog upp en av böckerna, och läste på insidan:
Melanie Holly, 8/7-2012
Mitt hjärta fylldes med ens av alla möjliga blandade känslor. Nostalgi. Glädje. Sorg. Längtan. Andra sorters känslor som jag inte hade känt på vad som kändes som tusentals år. Som jag aldrig trott att jag någonsin skulle känna igen.
Jag slog ihop boken, log mot mina barn, och tog ett djupt andetag.
„Come here. I’m gonna tell you a story.“
December 2011
Jag skruvade lätt på gitarrens stämskruvar och drog sen med handen över strängarna. Jag lyssnade noga om det var någon ton som skar sig, men hörde ingen. Så jag satte mig till rätta och slöt ögonen.
You’ve been standing by my side
Let me going back in time
Doing whatever I want
You’ve touched my heart
Jag hade alltid älskat musik. Så långt jag kunde minnas hade jag sjungit, och redan i tidig ålder hade jag börjat lära mig att spela gitarr.
I keep thinking I have time
To continue down the line
But I never thought about to ask
What’s in your mind
Min största dröm var att bli sångerska, och att kunna försörja mig på musiken. Sedan något år tillbaka skrev jag mina egna låtar. Men på grund av min blyghet hade jag aldrig riktigt vågat visa de för någon.
Jag hörde plötsligt ett slag mot fönstret, som om någon hade kastat en sten på det. Jag lade ner gitarren bredvid mig på sängen, och skuttade med lätta steg bort mot fönstret, fick upp hasparna och lutade mig ut. Men där var ingen. Jag rynkade pannan, och skulle precis stänga fönstret igen, när jag kände hur någonting träffade min panna.
„Aj!“
Jag kollade runt, och såg plötsligt en skepnad. Jag kisade för att se vem det var i mörkret. Klockan var bara tre, men det var vinter och solen gick ner tidigt.
„Iza?“
Hennes välbekanta röda mössa lyste i mörkret. Det var ingen tvekan om att det var hon. Hon vände upp huvudet och log mot mig.
„Ska du med hem till Olof och kolla på film? Safira och Simon hänger också med.“
Jag funderade en kort stund på gitarrspelandet och färdigskrivandet av låten, men bestämde mig för att skita i det. Det kunde jag ju göra senare. Jag nickade.
„Absolut. Ska bara plocka undan gitarren.“
Jag stängde fönstret, och skuttade bort till sängen för att stoppa in gitarren i fodralet och ställa den på sin plats vid väggen. Jag drog ut en mörkblå hoodie ur byrålådan, och borstade snabbt igenom mitt hår, innan jag sprang nerför trappan. Nere i köket mötte jag mamma, som var i full färd med att baka lussebullar. Jag gav henne en snabb kram.
„Iza är här. Är det okej om jag följer med henne hem till Olof?“
Mamma kollade snabbt upp på mig, men återgick sedan till att koncentrera sig på knådandet.
„Visst. När kommer du hem?“
Jag kollade på klockan. Och ryckte på axlarna.
„Jag vet inte. Kanske vid nio-tio?“
Hon nickade, och log.
„Ha så kul då.“
Jag gav henne en puss på kinden och försvann ut i hallen, där jag möttes av en huttrande Iza. Hon stod och gnuggade händerna mot kroppen otåligt medan jag snörade på mig mina stövlar.
„Herregud, har ni ingen värme i det här huset?“
Jag ignorerade hennes fråga, och drog snabbt på mig mina vantar och min parkas, innan jag öppnade dörren. Så fort vi hade kommit ut på trappen kände jag den kalla, friska vinterluften slå emot mitt ansikte. Jag andades djupt. Gud, vad härligt det var. Vintern hade kommit ovanligt tidigt i år. Nu var det en vecka kvar till Lucia, men snön var redan halvmeterhög.
*
Vi tog den vanliga vägen hem till Olof - som turligt nog inte bodde alldeles för långt bort. Faktum var att vi egentligen bodde i samma kvarter allihopa. Med allihopa menade jag mig, Iza, Olof och Simon & Safira. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi hade lärt känna varandra. Jag menar - jag och Iza var ju de enda som gick i samma klass. Iza hade haft en crush på Olof i jag vet inte inte hur länge, när de någon gång i mitten av terminen hade blivit tillsammans. Efter det hade han börjat umgås med oss båda, och hans bästis Simon hade inte varit sen att hänga på heller. Sen vi hade lärt känna Safira - Simons lillasyster som var lika gammal som oss - var vi fullbordade. Nuförtiden umgicks vi så ofta det gick - vi var oskiljaktiga. Att det fanns en ålderskillnad mellan oss märktes inte alls. Olof och Simon var båda arton, och gick sista året på gymnasiet, medan vi gick första. Men oftast kändes det väl som om vi var de som var de äldre - jag började nästan på allvar tro att killar slutade att utvecklas efter fem års ålder. Suck.
Andra kapitlet - here you go.
