Kapitel 3 - All time low, The Wanted
Olof stod redan och väntade på oss på farstutrappan när vi gick uppför den lilla grusgången som ledde till dörren. Han gav oss båda en kram, och Iza en snabb puss.
„Simon och Safira är redan här. Jag tänkte dra ner till stan en snabbis och hyra film, stannar ni här och ser till att de inte käkar upp godiset?“
Iza var snabb med att svara.
„Jag kan följa med dig.“
Jag log mot Olof.
„Jag tror jag stannar.“
Olof och Iza försvann snabbt ut genom porten som slog igen med en smäll, och jag fortsatte in i hallen, där jag krängde av mig mina skor och hängde upp min jacka. Plötsligt hörde jag Safiras röst.
„Melanie? Iza?“
En sekund senare såg jag hennes svarta kalufs dyka upp bakom dörrkarmen. Jag skrattade.
„Iza hängde med Olof för att hyra film.“
Safira lyste upp.
„Ja! Då kan vi passa på att äta upp allt godis innan de kommer tillbaka!“
Jag skrattade. Safira måste nog vara den barnsligaste människa jag kände. Förutom Simon kanske. Som om jag hade ropat hans namn dök även han upp bakom Safira.
„Nämen tjena Mellie!“
Jag motstod lusten att fnysa åt hans något barnsliga smeknamn på mig, och besvarade hans kram. Jag kramade även om Safira, innan jag vände mig om mot de båda, och kollade på dem med sträng blick.
„Jag lovade Olof att hålla koll på er tills han och Iza kom tillbaka. Han var rädd att godiset skulle ta slut.“
Jag flinade åt deras besvikna miner, och klampade vidare in i vardagsrummet, där filtar var utbredda i soffan och chips- och godisskålar framställda på soffbordet. Jag lade märke till att godisskålen redan var halvtom, och skakade skrattandes på huvudet.
Plötsligt kände jag hur någon tog tag om min midja, och i nästa stund hängde jag skrikandes över Simons axel. Han skrattade, samtidigt som han kittlade mig.
„Släpp ner mig!!“
Jag såg i ögonvrån hur Safira satte sig ner i soffan, utan minsta styng av medlidande eller vilja att hjälpa till. Jag försökte att sparka Simon i magen, men insåg till slut att det var lönslöst. Jag fick helt enkelt lov att vänta på att han skulle tröttna. Så jag spelade död, vilket verkade funka. Efter att han en stund hade gått runt en stund i vardagsrummet med min slappa kropp över axeln, lade han ner mig i soffan med en suck.
„Du är såå tråkig.“
Trots de två år som skiljde oss åt, så var jag och Simon otroligt tajta. Om man inte kände oss skulle man antagligen tro att vi var syskon. Ibland började jag nästan själv tro att jag och Safira av misstag måste ha bytts ut på BB när vi föddes. För hon var verkligen mer olik Simon än en ödla var lik ett marsvin. Om det inte hade varit för det identiska svarta håret och den gyllenbruna nyansen i huden hade man aldrig kunnat tro att de var syskon.
Iza brukade reta mig för att jag var med Simon så mycket. Hon sa att det bara var en tidsfråga innan vi gifte oss och fick barn. Jag räckte alltid ut tungan åt henne, eller skakade bara skrattandes på huvudet. Jag visste att det aldrig skulle bli så mellan mig och Simon. Han var som en bror för mig. Men jag började allt oftare tvivla på att han kände likadant.
