MilkshakeStories - Stories about One Direction

Trots de två år som skiljde oss åt, så var jag och Simon otroligt tajta. Om man inte kände oss skulle man antagligen tro att vi var syskon. Ibland började jag nästan själv tro att jag och Safira av misstag måste ha bytts ut på BB när vi föddes. För hon var verkligen mer olik Simon än en ödla var lik ett marsvin. Om det inte hade varit för det identiska svarta håret och den gyllenbruna nyansen i huden hade man aldrig kunnat tro att de var syskon.

Iza brukade reta mig för att jag var med Simon så mycket. Hon sa att det bara var en tidsfråga innan vi gifte oss och fick barn. Jag räckte alltid ut tungan åt henne, eller skakade bara skrattandes på huvudet. Jag visste att det aldrig skulle bli så mellan mig och Simon. Han var som en bror för mig. Men jag började allt oftare tvivla på att han kände likadant.  

From the moment I met you

Everything changed

I knew I had to get you

Whatever the pain

I had to take you and make you mine...

Olof och Iza hade tagit ovanligt lång tid på sig. Efter ett tag hade vi inte kommit på något mer att göra, så både Safira och Simon hade satt sig med sina telefoner och gått över till att vara osociala. I brist på annat - som inte som vissa andra hade tillgång till överdrivet utvecklad teknologi - hade jag snott till mig Olofs gitarr från väggen och börjat spela lite. Jag visste inte riktigt vad det var jag sjöng. Just nu var det en låt jag hade hört på radion här om dagen. Jag hade ingen aning om vad den hette - eller vem som hade gjort den - men ändå kunde jag texten nästintill perfekt, vilket förvånade mig.

...Cause you stole my heart...

Jag hade precis dragit det sista draget med fingrarna över strängarna, och låtit ackordet klinga ut, när jag hörde hur dörren öppnades ute i hallen. Vi flög upp alla tre ur soffan, och sprang ut för att skälla på de att de hade tagit så lång tid på sig. Väl ute i hallen möttes vi av en snöig Olof och en lika snöig Iza. Simon och Safira kramade båda om Iza, som ursäktade sig för att de hade dröjt så pass länge.

„Man kunde knappt se någonting ute!“

Jag muttrade lite, men orkade inte vara särskilt sur på henne. Istället log jag konstigt mot henne.

„Vad hyrde ni för film?“

*

Jag hade hoppats på en skräckfilm, men eftersom Iza hade otroligt svårt för dem så hade det istället blivit en romantisk komedi, som jag redan hade sett ett antal gånger - Love Actually. Iza och Olof satt ihopkurade brevid varandra i soffan, medan jag satt i andra delen av den, mellan Simon och Safira. Sistnämnda verkade dock inte vara särskilt intresserad av filmen, utan satt med datorn i knät och hörsnäckor i öronen och verkade vara helt avskärmad från omvärlden. Hon ryckte till när jag pickade henne på axeln. När hon fattade att jag ville prata med henne tog hon av hörlurarna.

„Vad gör du?“

Jag kollade frågande på henne. Hon nickade mot skärmen.

„Kollar på en twitcam med Zayn. Du stör.“

Hon lät irriterad, och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag visste, efter vad Safira hade berättat, att denne Zayn var en av medlemmarna i ett mycket populärt pojkband som hon fullständigt avgudade. Hon brukade säga att hon inte kunde välja vem av dem hon gillade mest, men jag misstänkte att hon var lite extra besatt av just denne svarthårige kille med de bruna ögonen. Jag kunde inte ignorera faktumet att han faktiskt såg väldigt bra ut.

När Safira verkade förstå att jag inte hade någon tanke på att lämna henne i fred gav hon mig en av sina hörsnäckor, som jag stoppade i örat. Jag slängde en snabb blick på TVn, men min uppmärksamhet återgick snabbt till datorn igen när ljuden i hörsnäckan nådde mig. Först hörde jag bara brus. Men plötsligt hördes en killes röst - den brittiska accenten gick inte att undgå att höra.

„So... What are you guys up to tonight?“

Man kunde se på hans ögon hur han läste något på sin egen dataskärm. Jag kollade på chattrutan, där Safira just höll på att skriva något, men la inte särskilt stor uppmärksamhet vid vad det stod, utan återgick istället till att kolla på Zayn. Efter ett tag blev det dock långtråkigt och jag vände blicken mot TVn. Efter situationen att döma hade vi tagit oss igenom ungefär halva filmen.

Jag hade nästan fullständigt glömt bort att jag hade ljudet av Zayns twitcam i öronen när jag plötsligt hörde min egen röst.

Va?

Jag, som nästan hade slumrat till av uttråkan, blev plötsligt klarvaken. Jag nöp mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det gjorde jag inte. Jag vände blixtsnabbt blicken mot datorn, och fick se Zayn sitta med huvudet stött på ena handen, och ett leende på läpparna. Jag lyssnade noggrannare.

I would walk through the desert I would walk down the isle

I would swim all the oceans just to see you smile

Whatever it takes is fine

Oh oh oooh oh so put your hands up

Oh oh oooh oh coz it's a stand up

And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart

Every piece of your heart

Jag var helt säker - det var min röst jag hörde.