Kapitel 21 - Teardrops on my guitar, Taylor Swift
I closed my eyes.
„Zayn... I don’t think this is a good idea.“
I felt my stomach flatter. I opened my eyes again, and stared at Zayn. He just smiled.
„’Course you don’t.“
He turned around and knocked the door. I gasped.
„Zayn!“
But it was too late.
Melanies POV
Get on
Get on
Come on
Come on
Why you scared?
I'm not scared
You'll never change what's been and gone
Den här studion var verkligen bra. Det enda jag hörde var musiken och mig själv - inte ens Keiths steg eller några andra ljud hördes. Känslan av att vara helt ensam med sången hade snabbt gett mig bättre självförtroende, och nu stod jag med slutna ögon, helt uppfylld och omgiven av musiken.
När låten tog slut stod jag kvar en stund med slutna ögon. Jag hade nog riktigt inte insett hur borta jag hade varit från omvärlden, för inte sent möttes jag av en väldig överraskning. Keith måste ha stängt av de isolerande hörlurarna, för plötsligt kunde jag höra alla ljud i hela rummet. Först reagerade jag inte märkvärt på det, men sen började jag förstå att någonting inte stod rätt till. Applåderna och busvisslingarna kom inte bara från en person.
Det var inte bara jag och Keith här.
Jag insåg plötsligt att jag fortfarande blundade, och öppnade ögonen. Och tittade med förvånade ögon på en ensam Keith, som satt på precis samma ställe som innan låten. Jag rynkade pannan. Hade jag hört fel? Keith öppnade munnen för att säga något, men någon annan hann före.
„You’re amazing.“
Jag stelnade till. Jag kände igen den här rösten. Och den var inte Keiths. Jag snurrade runt, och fick syn på en lång kille med svart hår och munktröja. Han hade ett leende på läpparna. Jag visste att jag kände igen honom, men kunde inte sätta fingret på varifrån. Men jag bestämde mig i varje fall för att vara artig. Jag öppnade munnen, men kom inte längre än så.
Det kändes som om tiden stannade. Det kändes som om studion, Keith, den andre killen och allt runt omkring mig försvann.
Jag hade trott att jag aldrig skulle få se honom igen. Och nu stod han här, en meter framför mig. Jag kunde hejda inte mig.
„Oh my god.“
Jag hörde ett avlägset skrockande från killen som stod bredvid. Liam log ett blygt leende.
„Hey.“
Hans bruna ögon kollade rakt in i mina, och jag blev helt varm i hela kroppen. Jag tog ett steg framåt, och drog in honom i en kram. Jag struntade fullständigt i att jag knappt kände honom, och sköt undan all min blygsel, som hade växt sig enorm under de senaste sekunderna.
Han skrattade mjukt, och besvarade min kram. Jag öppnade min mun, som turligt nog äntligen hade fått tillbaka talförmågan.
„What are you doing here?“
Jag släppte honom, och tog ett steg bakåt igen. Jag log och väntade på att han skulle svara.
„Uhm...“
Han verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. Jag fortsatte att le mot honom, men undrade i hemlighet över vad han försökte dölja för mig. Jag hann dock inte fundera för mycket över det, då den andre killen tog över. Han log stort mot mig.
„Were actually working here.“
Jag rynkade pannan. Vad menade han? För att jobba här måste man väl antingen jobba i studion som Keith, som assistent som Lindsey eller som... Plötsligt föll alla bitar på plats.
Jag kände hur ett leende började spridas på mina läppar. Herregud vad dum jag var. Jag förde handen till munnen, som man brukar göra när man inte kan tro att någonting är sant. Jag vände mig mot den mörka killen.
„Wait, you’re Zayn, right?“
„Yeah.“ Han log stort. „Hi, Melanie.“
Jag rynkade pannan. Hur kunde han veta vem jag var? Jag öppnade munnen för att fråga, men avbröts av en annan röst.
„Wait, wait.“ Liam hade tagit steget in i konversationen. Han kollade tvivlande på mig. „Do you know who we are?“
Jag skrattade, och nickade mot Zayn.
„He covers every wall in my best friends room, and is in a wordwide-famous boyband. How could I not know who he is?“ Jag log. „And I hope you haven’t forgot how we met? I sort of literally ran into you.“ Jag kollade Liam i ögonen, och la till: „The question is how you two know each other.“
Både Liam och Zayn kollade tvivlande på mig, för att sen kolla på varandra med en oroad blick. Liam tog initiativet.
„Uhm... we’re actually sort of friends...“
Han trevade efter orden, och jag kände återigen på mig att han försökte att dölja någonting. Jag kollade frågande på honom, men han kollade ner i golvet. Jag försökte leta i min hjärna efter någonting som kunde hjälpa mig att komma underfund med vad han döljde, men allt var bara virrvarr. Jag smackade lätt med tungan.
Ljudet fick honom att kolla upp. Hans blick mötte min, och plötsligt kom minnena tillbaka. Jag kunde höra Safiras ord klinga i öronen.
„Melanie Holly. Liam Payne är med i ett av världens största pojkband. Han är med i One Direction.“
Jag slog handen för munnen, och både Liam och Zayn spände ögonen i mig. Jag kollade från den ena till den andra, flera gånger om, innan jag slutligen öppnade munnen.
„You’re both in a worldwide-famous boyband. Ohmygosh.“
*
Efter en stunds tystnad började Liam prata.
„I thought you weren’t a fan.“
Han lät nästan lite besviken, och jag förstod honom. Om jag hade varit så pass känd, och plötsligt stött på någon som inte visste vem jag var, skulle jag bli helt överlycklig. Och jag förstod också varför han var förvånad. Jag hade ju inte precis verkat som att jag kände igen honom när vi träffades förra gången. Men jag bara log.
„I’m not. I actually found out about you as late as yesterday.“
Ansiktet som för bara några sekunder hade sett halvt uppgivet ut sprack nu upp i ett förvånat, stort leende. Jag skrattade.
„Or, I knew about Zayn before.“ Jag nickade mot honom, men vände sedan blicken mot Liam igen. „But ‚til yesterday you were just Liam Payne I ran into at Starbucks. Who you still are by the way“, skyndade jag mig att tillägga, vilket fick honom att le ännu större.
Han mötte min blick, och jag kände hur fjärilarna började fladdra omkring i min mage. Det var nästan tur att Keith ryckte in- annars hade jag antagligen blivit stående där, leendes som ett fån.
„Boys, I’m just gonna have a few words with Melanie, and a little break, but be ready in ten minutes or something.“
Killarna flinade, och gick mot dörren. Det sista jag hörde av de innan de försvann ut i rummet med sofforna var Liams mjuka skratt, som sände en stöt av värme igenom mig.
Jag kollade ut genom glasfönstret som gjorde att man kunde se ut till rummet utanför, och såg killen med det bruna, lockiga håret och de underbara, bruna, glittrande rådjursögonen sätta sig ner i en av sofforna. Jag skakade på huvudet, och suckade för mig själv.
I’m falling for you, Liam Payne. I’m falling so hard.
