Kapitel 22 - Stay the night, James Blunt
Han mötte min blick, och jag kände hur fjärilarna började fladdra omkring i min mage. Det var nästan tur att Keith ryckte in- annars hade jag antagligen blivit stående där, leendes som ett fån.
„Boys, I’m just gonna have a few words with Melanie, and a little break, but be ready in ten minutes or something.“
Killarna flinade, och gick mot dörren. Det sista jag hörde av de innan de försvann ut i rummet med sofforna var Liams mjuka skratt, som sände en stöt av värme igenom mig.
Jag kollade ut genom glasfönstret som gjorde att man kunde se ut till rummet utanför, och såg killen med det bruna, lockiga håret och de underbara, bruna, glittrande rådjursögonen sätta sig ner i en av sofforna. Jag skakade på huvudet, och suckade för mig själv.
I’m falling for you, Liam Payne. I’m falling so hard.
Jag stängde försiktigt dörren efter mig, och gick den korta biten av korridoren som behövde avverkas för att komma till inkomsthallen, eller vad man nu skulle kunna kalla det stora rummet med sofforna. Vardagsrum kändes som lite fel ord, eftersom det här ju knappast var en bostadslägenhet. Och vem hade egentligen kaffeautomat i sitt vardagsrum? Whatever. Jag rundade hörnet.
„There you are! We were actually just talking about you.“
Jag såg Zayn höja handen i en vinkning, och le ett stort leende. Jag besvarade leendet, och kollade mig omkring i rummet. Jag kunde inte se Liam, däremot satt i sofforna två andra killar, och vid kaffeautomat stod en annan och tryckte febrilt på knapparna. Jag skulle nog inte ha tänkt på det i en annan situation, men nu när jag faktiskt visste att de ingick i pojkbandet Safira avgudade så kände jag faktiskt igen dem. Fast jag visste fortfarande inte vem som var vem. Förutom Liam och Zayn då.
„You were?“
Han nickade glatt.
„Wanna come and sit with us a while? I wanna hear what exciting plans Keith has made for you!“ Han gjorde en paus, och nickade sen mot de andra två killarna i soffan. „These are Niall and Harry by the way.“
Jag gick fram och satte mig i samma soffa som Zayn, och kollade med spelad seriös blick på honom.
„Who said I can trust you? It may be a secret.“ Jag vände mig mot Harry och Niall - som de tydligen hette, och log brett. „Pleasure to meet you.“ Jag kollade på dem, och pekade på de en efter en. „Niall-Harry? Or Harry-Niall?“
„I’m Niall“, sa den blonda killen. Jag log, nickade, och vände mig sen mot den andra killen.
„So you must be Harry.“
Han log ett enormt leende.
„Exactly.“
Vi satt och pratade en liten stund, de frågade lite om mig, och jag berättade om vad jag och Keith hade pratat om, vilket inte var särskilt mycket - än. Han hade bett mig att komma tillbaka om några dagara så att vi kunde testa lite fler låtar för att se vilken sorts musik jag främst var ämnad för. Vi hade också pratat lite om mina mål med musiken, och jag hade berättat att jag skrev egna låtar. Det var tydligen bra, för Keiths ansikte hade lyst upp när jag sa det, och han hade föreslagit att jag skulle ta med några och visa för honom nästa gång jag kom.
Det var så lätt att prata med killarna. Särskilt Zayn, men också Niall och Harry. Det var svårt att tänka sig att jag hade känt de i mindre än... jag kollade på klockan, och spärrade upp ögonen. Tio minuter!? Herregud. Det var ju helt sjukt. Det kändes som att jag hade suttit och pratat med de i timmar. Men sen märkte jag att Liam fortfarande inte syntes till. Så alldeles för lång tid kunde inte ha gått. Jag bestämde mig att fråga var han höll hus. Jag vände mig mot Harry, eftersom Niall och Zayn just verkade vara inne i ett djupt samtal.
„Hey... I know you three are in this band...“
Harry log.
„One Direction.“
„Exactly. And I know Liam is too. But aren’t there more of you?“
Harry nickade.
„Your absolutely right. We’re five. Louis’s over there.“
Han pekade bort mot kaffeautomaten. Killen som stod där verkade inte höra när Harry sa någonting, utan muttrade någonting för sig själv, som lät som en besvärjelse över kaffeautomaten som tydligen släppte ut fel kaffe. Harry rynkade pannan.
„LOUIS!“
Killen flög upp.
„What do you want??“
Harry pekade på mig.
„I thought you were better raised. You could at least say hi to our new friend Melanie here.“
När Louis hörde mitt namn flinade han stort, och vände blicken mot mig.
„So... you’re the mysterious girl from Starbucks? I’ve heard so much about you!“ Han kom fram och satte sig i soffan, samtidigt som han gav mig en stor kram. Jag blev lite förvånad, men antog att det här väl var hans vanliga beteende. Så jag log och besvarade kramen.
„Hi.“
Han lossade sig från mig och kollade sig omkring med rynkad panna.
„Where’s Liam by the way?“
„I’m here“, hördes det från bortre änden av en av korridorerna. Jag ryckte till vid ljudet av hans röst, och snodde runt för att se varifrån rösten hade kommit. Jag såg honom komma in genom ytterdörren, och stoppa ner mobilen, han hade tydligen inte sett mig än - inte så konstigt med tanke på att jag satt inklämd mellan Louis och Zayn i soffan. Det hade tydligen Louis också märkt, för han höjde en hand och flinade mot Liam.
„Li! Your girlfriend’s here!“
Jag gapade, och puttade till honom i sidan, samtidigt som jag började rodna vilt.
„Louis!“
Vid ljudet av min röst kollade Liam upp på mig, och skakade småleende på huvuvdet åt Louis kommentar. Han kom fram och satte sig i soffan bredvid Harry, mittemot mig. Han log ursäktande mot mig.
„Sorry, I had to make a call. How did it go with Keith?“
Jag log.
„He told me to come back in a few days and try out some of my own songs.“
Liam tittade gapande mot mig.
„You write songs?“
Nu kollade även Zayn - och de andra killarna - på mig med putande läppar.
„Yes, why didn’t you tell us?“
Jag skrattade.
„No one asked.“
„Can’t you sing one of them?“
Liam kollade in i mina ögon, och log lite osäkert. Inte pressande, bara frågande. Jag kände hur han kollade rakt in i mig, och fick anstränga mig för att lyckas få fram ett svar.
„Nah. It would be too embarrasing. And by the way I don’t have a guitar.“
Jag såg hur Louis gav Niall en blick, och hur båda flinade stort. Niall reste sig och sprang iväg. Jag rynkade pannan.
„Where did he go?“
Louis log.
„You’ll see.“
En halv minut senare kom Niall tillbaka, den här gången med en gitarr i handen. Killarna flinade mot mig, och jag började sakta men säkert förstå vad de hade i tankarna. Jag skakade på huvudet.
„No. Never.“
Louis tog gitarren ur händerna på Niall, och placerade den i mitt knä.
„Yes. You will. Or I...“ Han letade efter ord, och jag började skratta.
„Or you what? Haha.“
Han kollade uttråkat på mig, för att sedan spricka upp i ett glatt leende.
„Whatever. C’mon and start playing!“
Han satt nästan och studsade i soffan. Jag skakade på huvudet, och tänkte återgå till att protestera, när Keith plötsligt stack ut huvudet genom dörren.
„C’mon now guys! We don’t have much time.“
Jag flinade.
„Good luck guys.“
De kollade besviket omväxlande på mig och Keith, och ställde sig sen upp. Zayn tog initiativet. Han vände sig mot mig.
„So... I guess we’ll see you around then?“
Jag log stort.
„Definitly.“
Innan de försvann in i studion gav de mig alla varsin kram, och sa hejdå. Liam väntade till sist. När han kramade om mig viskade han i mitt öra:
„I’m glad you came.“
Bara ljudet av hans röst fick mig att rysa, och jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka det enorma leendet som ville spridas på mina läppar. Först när han hade släppt mig, och de hade gått in i studion, kom jag på att jag borde ha frågat efter hans mobilnummer.
Idiot, sa jag till mig själv. Jag skulle ju visserligen komma hit igen åtminstonde en gång, men hur stor var chansen att de skulle vara här samtidigt? Jag suckade för mig själv. Den var nog inte särskilt stor.
