Kapitel 23 - Glad you came, The Wanted
Zayn tog initiativet. Han vände sig mot mig.
„So... I guess we’ll see you around then?“
Jag log stort.
„Definitly.“
Innan de försvann in i studion gav de mig alla varsin kram, och sa hejdå. Liam väntade till sist. När han kramade om mig viskade han i mitt öra:
„I’m glad you came.“
Bara ljudet av hans röst fick mig att rysa, och jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka det enorma leendet som ville spridas på mina läppar. Först när han hade släppt mig, och de hade gått in i studion, kom jag på att jag borde ha frågat efter hans mobilnummer.
Idiot, sa jag till mig själv. Jag skulle ju visserligen komma hit igen åtminstonde en gång, men hur stor var chansen att de skulle vara här samtidigt? Jag suckade för mig själv. Den var nog inte särskilt stor.
I’m glad you came.
Vad hade han menat med det? Det var först i efterhand jag hade kommit på att det hade låtit lite konstigt. Liksom, det var nästan som om han hade vetat att jag var inbjuden hit. Konstigt. Men whatever. Jag ställde mig upp för att gå bort till garderoben och hämta min väska och jeansjacka, för att sen ta tuben hem till Richmond, där mina kusiner bodde - och där jag också hade mitt näste under sommaren. Just när jag höll på att ta ner väskan från galgen såg jag Lindsey komma ut från sitt kontor.
„Melanie! Wanna have a guided tour through the studios? I mean, only if you want and have time.“
Jag funderade ett tag, men kom sen på att jag faktiskt inte hade något speciellt jag behövde göra hemma. Alyssa skulle ju göra läxor, men hade emellertid skickat ett sms och sagt att hon skulle ut med några kompisar. Och en guidad rundvisning vore ju inte så dumt. Jag log mot Lindsey.
„Sure. You can call me Mel, by the way. Melanie feels so harsh.“
Jag hängde upp min väska på galgen igen, och följde efter Lindsey, som redan var på väg bort genom korridorerna. Hon log mot mig.
„Okay Mel, I’m gonna start to tell you a bit about the history and the activity of SYCO. It was founded in 2002 by Simon Cowell, I reckon you know who he is?“
Jag nickade svagt, men hon verkade ha sett det som en retorisk fråga, för hon fortsatte att babbla på.
„SYCO’s doing quite much collaboration with other labels - both music and TV - , mainly Sony Music and Fremantle Media, but also Columbia, RCA and Epic Records. We have offices in Los Angeles and in London, and are working with artists from both sides of the Atlantic. Since 2004, the label have achieved 14 #1 albums and 22 UK #1 Singles, you can see them all over the walls around here.“
Hon visade bort mot garderoben, och jag såg återigen på utmärkelserna jag hade beundrat tidigare. Så det var det det var. Jag undrade om det var mycket eller lite. Jag hade ju inte så bra koll på andra skivbolag. Men jag antog att det var rätt mycket. Jag undrade om killarnas band hade fått någon utmärkelse? Jag vände mig mot Lindsey.
„Have the boys got some award?“
Hon kollade frågande på mig.
„The boys?“
„You know, Liam, Zayn and the others.“
Hon log.
„Ah, you mean One Direction.“ Just det. Så hette de ja. Jag skulle försöka komma ihåg det. Jag nickade åt Lindsey att fortsätta.“Yeah, definitly. Their first album topped the charts in sixteen countries, and their first single made it to number one in five countries. And this year they won the brit award for best single.“
Oj. Jag hade inte väntat mig att de var så stora. Jag nickade åt Lindsey att fortsätta. Hon berättade att killarna för tillfället höll på att spela in sin nya singel, och att de även jobbade med sitt nya album, som skulle komma ut i början av november. Hon verkade anta att jag redan visste en hel del om killarna, för hon berättade inget mer om dem efter det. I stället visade hon runt mig i lokalerna, som var mycket större än jag hade trott från början. I mitten av alltihop fanns rummet med sofforna, och längs de gick två långa korridorer. Hon visade mig ungefär tio olika inspelningsrum där det fanns en massa kablar, mikrofoner och grejer, ett stort kontor, ett arkiv och en hel del andra rum jag inte riktigt fattade vad de var till för.
När vi kom tillbaka till rummet med de gröna sofforna - jag behövde verkligen komma på ett bättre namn för det där. Soffrummet kanske? Haha, väldigt kreativt. Aja. Det fick duga. I varje fall, när vi kom tillbaka till soffrummet så såg jag att det inte var tomt, som när vi hade gått förbi sist.
„Melanie! Are you still here?“
Jag hörde Zayns röst över rummet, och kollade på de fem gestalter som satt i sofforna.
„Yeah. Lindsey gave me a tour around the place.“ Jag nickade leende åt Lindseys håll, men märkte sen att hon var borta.
„She probably had to do some really hard work.“
Niall skrattade, och Louis rufsade om honom i håret. Jag gick fram och satte mig bredvid Liam i en av sofforna, men såg noga till att vi inte nuddade varandra. Hur mycket jag än ville det, så var jag alltför rädd för att han skulle känna av spänningen i min kropp. Jag visste ju inte hur han kände. Han skulle säkert bara tycka att jag var patetisk. Såklart han skulle. Vi hade ju bara „känt“ varandra i en vecka. Och varför skulle han någonsin bli attraherad av mig? Jag gav upp en mental suck, och vände mig sedan mot killarna.
„Shouldn’t you be working?“
„Yeah, but we got a five-minute-break before we continue.“
Det var Liam som svarade. Jag vände på huvudet, och kollade rakt in i hans ögon. Han log snett. Jag besvarade leendet, och kollade utöver de andra igen.
„I heard you’re working with a new single. Is it going well?“
De nickade allihopa, och Zayn öppnade munnen.
„You actually maybe could come and listen now, if you have time? Or what do you think, boys?“ Han kollade på de andra. Jag drog efter andan. Ville de att jag skulle få höra deras nya singel?
„Sure.“ Liam vände huvudet mot mig. „If you want to.“
„Are you kidding me?? Ofcourse I want to!!“
Jag satt nästan och studsade i soffan, så exalterad var jag. Även om jag inte var ett fan - jag hade i princip fått reda på vilka de egentligen var idag, om man inte räknade med de få saker Safira hade berättat för mig - så förstod jag att de var omåttligt populära, och att som första utomstående person få höra ett världskänt bands första singel var mer än jag någonsin hade vågat hoppats på. När jag tänkte efter så var det nog faktiskt ganska väldigt otroligt. Det kom över mig så plötsligt att jag blev tvungen att stanna upp och fråga:
„Are you sure it’s okay?“
De skrattade åt min iver, och Zayn log stort och slog ut med armarna.
„Ofcourse you can!“ Han omfamnade mig i en stor kram. „You’re our new bestfriend now, remember?“
Jag skrattade.
„Am I?“
Zayn gav mig en till kram.
„Yes!“
Jag såg över axeln på Zayn hur de andra nickade glatt. Alla förutom Liam. Han bet sig i läppen och verkade inte se hur jag såg honom kasta besvikna blickar på Zayn som kramade om mig. Plötsligt mötte han min blick, och hans läppar kröktes till ett halvhjärtat leende. Jag bet mig i läppen och försökte le tillbaka, men det var svårt. Jag kunde inte låta bli att undra vad han tänkte på.
