Kapitel 24 - Life looks better in spring, Jon Lilygreen & the Islanders
Zayn log stort och slog ut med armarna.
„Ofcourse you can!“ Han omfamnade mig i en stor kram. „You’re our new bestfriend now, remember?“
Jag skrattade.
„Am I?“
Zayn gav mig en till kram.
„Yes!“
Jag såg över axeln på Zayn hur de andra nickade glatt. Alla förutom Liam. Han bet sig i läppen och verkade inte se hur jag såg honom kasta besvikna blickar på Zayn som kramade om mig. Plötsligt mötte han min blick, och hans läppar kröktes till ett halvhjärtat leende. Jag bet mig i läppen och försökte le tillbaka, men det var svårt. Jag kunde inte låta bli att undra vad han tänkte på.
Jag drog mig ur Zayns kram, och lutade mig tillbaka i soffan, och log mot killarna.
„Okay. When we’re still about to get to know eachother... please call me Mel, guys. No one calls me Melanie.“
Louis flinade mot mig.
„Kay, Mellie.“
Jag suckade och himlade med ögonen. Plötsligt hördes en röst från en av inspelningsrummen, och Keith stack ut huvudet genom dörren.
„Are you ready boys?“
Zayn ställde sig upp.
„Yeah. Is it okay if Mellie join us? She wants to hear our new single.“
Keith skrattade.
„So she’s still here.“ Han log mot mig. „But sure. Just come in.“
Vi ställde oss upp och började gå mot dörren. Jag hamnade längst bak med Liam. Jag mönstrade diskret hans ansikte, som kollade framåt. Han såg ledsen ut på något sätt. Jag ville så gärna fråga vad som var fel, men kunde inte förmå mig till det. Jag bestämde mig för att prata om något annat i stället.
„How many singles have you released yet?“
Han kollade ner på mig, och verkade smått förvånad över min fråga. Men sen log han, och den besvikelse som förut hade funnits i hans ögon verkade försvinna lite. Han rullade läpparna innan han svarade.
„Four, so this will be our fifth.“
Jag nickade.
„You remember my friend I spoke with on the phone last time we met on Starbucks?“ Han nickade, och jag fortsatte: „She has played some of your songs for me. You’re quite amazing.“
Jag såg hur hans leende blev så stort att det knappast gick att bli större. Till och med hans ögon log.
„You think?“
Han höll upp dörren åt mig, och vi gick in i studion. Jag log, och kollade rakt in i hans ögon.
„Yeah. I really do.“
Han drog en hand genom håret, och fortsatte le. Han öppnade munnen för att säga någonting mer, men Keith avbröt honom.
„So, guys, you know what to do. Melanie, you can sit over there.“
Han pekade på en stol bredvid mixerbordet. Jag log och gick och satte mig, samtidigt som killarna tog på sig hörlurar och ställde sig vid mikrofonerna. Jag såg hur Liam kollade på mig, fortfarande med ett stort leende på läpparna. Jag kände hur klumpen i magen släppte. Besvikelsen som nyss hade funnits att se i hans ansikte var helt borta nu. Jag besvarade leendet och gjorde tummen upp.
„So, boys.“ Keith tystade killarna, och tryckte på en knapp på mixerbordet. „The music’s on.“
*
Jag satte nyckeln i låset och tryckte upp dörren till det gula radhuset. Jag hade alltid älskat den här typiska brittiska byggstilen - varför visste jag inte. Jag gick in, tog av mig skorna och jackan i hallen, och började gå mot trappan som ledde mot övervåningen, där jag hade mitt rum. När jag gick förbi köket fick jag se Eric, min morbror, sitta där, med datorn framför sig och hörsnäckor i öronen. Jag gick in och drog ut en av stolarna, som jag satte mig på, och tog ett äpple som låg i fruktskålen på bordet. Eric tittade upp. Jag tog en tugga av äpplet.
„Hej.“
Han log mot mig.
„Hur har dagen varit då?“
Jag började berätta om vad jag hade gjort i studion, om Keith, om Liam och de andra killarna, och hur jag hade fått vara med i studion medan de gjorde en provinspelning på sin nya singel. Vi pratade lite mer om lite allt möjligt medan jag åt upp äpplet, om lite allt möjligt - Eric hade egentligen inte sommarlov än från sitt jobb som inventeringschef vid ett av köpcentrumen inne i centrala London, men hade idag ledigt av någon anledning jag inte riktigt fick grepp om.
Min morbror var den enda i familjen som verkligen kunde prata svenska. Han hade försökt att prata svenska med sina barn när de var mindre, men varken Alyssa eller hennes lillebror Austin kunde prata det nu - även om de förstod det mesta. Jag börjaden gå uppför trappan till mitt rum, medan jag tänkte på att Eric antagligen måste tycka att det var ganska skönt att för en gångs skull kunna prata svenska med någon.
„Förresten, Evelina ringde! Hon och Thomas hälsar.“
Jag satte min fot på övervåningen, och vände mig om.
„Tack!“, ropade jag nerför trappan.
Just det. Jag kom på att jag inte hade pratat med mina föräldrar sen jag hade kommit hit - förutom kvällen då jag hade kommit fram, för att säga att flygresan hade gått bra. Jag kanske borde ringa dem någon gång. Jag undrade hur de hade det hemma i Sverige.
Mamma och Eric var helsyskon, och båda födda i Göteborg. I mitten på åttiotalet hade Eric flyttat till London med drömmen att plugga juridik och bli advokat. Istället hade han hamnat som kassör på en dansskola, där han träffat sin „fru“, Molly, som han sedan också hade fått två barn med. Båda hade fått Mollys efternamn Gordon, eftersom föräldrarna inte var gifta när barnen föddes - och fortfarande inte var. I varje fall, sen mina föräldrar hade bytt till det mer internationella namnet Holly när de gifte sig, var Eric nu ensam om att bära namnet Håhlander. Jag hade svårt att se mig som Melanie Håhlander - jag hade alltid hetat Holly. Mitt namn gjorde att många ofta misstog mig för att vara av engelskspråkigt ursprung, trots att jag var helt svensk. Om man inte räknade med mormor, som var kvarts norsk eller nåt. Whatever. Jag sparkade upp dörren till mitt rum och dumpade min väska på golvet, samtidigt som jag satte mig på sängen. Plötsligt kände jag hur trött jag faktiskt var.
Det tar på nerverna att vara artist.
Jag fnissade åt mig själv, och la mig ner ovanpå överkastet. Jag tog upp min mobil ur fickan och skulle just öppna twitter, men hann inte särskilt långt, då mina ögon sakta men säkert slöts och jag skönk in i en välbehövd eftermiddagssömn...
