Kapitel 26 - As long as you love me, Justin Bieber
„Can’t we go party or something?“
I looked at his hair, which was standing straight up.
„Sure.“
I knew how it would end - as usual it would me taking care of the other boys who were more or less drunk - but everything would be better than just sitting here waiting for something to happen. I saw Louis face lightening up. He grinned at me.
„Yey! I’ll ask Curly, Vain and Foodmonster if the wanna join. ’ll be right back!“
I chuckled as he stood up and made his way to the kitchen.
Louis had chosen a club I’d never been to before - but it was quite a nice place. Usually, we didn’t go party together all the five of us, because of the fans. But tonight we didn’t really care. Anyway, I’d lost the others quite fast, and was just hanging around a bit. I was happy the club was only lit up by some few dark lights - not a single girl had asked me for a picture yet.
I looked over to the bar, where I thought I could see the contours of Harry and Zayn, chatting with some girls. I smiled to myself. Harry had been down for quite a long time after his breakup with longtime-girlfriend Savannah, but as we had asked him to come with us today, he’d happily agreed. Zayn had been dating Perrie Edwards from Little Mix for some months during the spring, but in the end they’d both figured out they weren’t right for each other. So Zayn didn’t had much problem with it at all. I actually thought it was good for him to be single for a while. Not that he was having too many girls, not at all - but still. If you should be together with someone, it should be someone who you really loved. Someone you could look at all the time a just feel: „Wow, what have I done to deserve her?“
I suddenly felt someone tapping on my shoulder. I turned around to see Louis standing there. He smiled at me, and I could tell he was quite drunk. I smiled to myself.
„Have you seen Niall?“
I shook my head, but at the same moment I saw a blonde head five meters behind Louis.
„Oh.“ I raised my hand. „Niall!“
Niall turned around to hear from where my voice came. I waved more eagerly.
„Ni! Over here!“
He came over to me.
„Hey. Having fun?“
I raised my eyebrows. He seemed sober. Usually, he was the one who got drunk from the very first beginning. But then I smiled.
„Not so much, actually. But better than sitting at home.“
That last one wasn’t really true, though. I wouldn’t mind sitting at home playing a nice game of fifa right now... Niall seemed to see me through. He patted my shoulder and gave me a smile.
„S’alright man. Who knows, maybe something happens that will cheer you up.“
I smiled back at him, before I made my way to the bar to look for Zayn and Harry. But they weren’t there anymore. I started to walk backwards - don’t ask me why - , while I was looking if I could see them somewhere in the crowd. But it was to dark, and the purple lights didn’t really help me out.
Suddenly, I felt how I bounced into something - someone - with my back. It wasn’t hard, but I still was afraid I’d hurt someone, so I quickly turned around to face the person I’d bumped into.
„I’m sorry!“
Melanies POV
Jag vände mig om för att se vem jag hade stött ihop med, och tänkte precis ursäkta mig, men hann inte.
„I’m sorry!“
Jag log vid ljudet av hans röst. Trots att det var i princip helt mörkt i rummet och jag inte kunde se hans ansikte, visste jag precis vem det var.
„Hey Liam.“
Jag anade mig kunna skymta ett leende.
„Mel? I didn’t know you’re here!“
Han drog in mig i en kram innan jag hann tänka. Jag kände doften av Only The Brave av Diesel - min pappa hade den hemma, men använde den aldrig - och kände hur mungiporna drogs uppåt. Han luktade verkligen gott. Jag motstod lusten att borra in mitt ansikte i hans axel, och drog mig efter några sekunder ur hans famn. Jag hade kunnat stå kvar där i hans famn hur länge som helst, men ville inte verka för på. Jag kollade leende upp på honom.
„I’m here with Lyss. But I don’t know were she’s right now. She’s probably found a guy she’s chatting with or something.“ Det sista sa jag med ett skratt i rösten - tills jag plötsligt kom på att det var ju precis det jag gjorde just nu. Whatever. Jag vände mig mot Liam.
„Are you here alone?“
Han skakade på huvudet.
„No. But they’re all quite drunk, so I’m just hanging around a bit.“
Jag nickade.
„You don’t drink?“
Han skakade på huvudet igen.
„I’ve got problems with my kidneys since I was a child. So I can’t. Unless it’s a very small amount. And only if it’s a very special occasion.“ Han gjorde en paus. „You?“
Jag log snett.
„No. As you may know, I’m not eighteen.“
Han skrattade.
„Right. I forgot you’re still a baby.“
Jag sträckte ut tungan mot honom.
„You’re not that much older than me. And my birthday is actually on the 29th of july, so it’s only a month away.“
Han log samtidigt som han höjde på ögonbrynen.
„And you’re turning...?“
Jag putade med underläppen.
„Seventeen.“
Han började skratta, och jag boxade till honom på armen.
„Not funny!“
Han tog sig samman, men kunde inte hålla tillbaka ett leende. Men det retsamma leendet övergick snabbt till ett varmt leende, och hans ansikte blev mer seriöst. Han drog mig intill sig. Jag hann inte tänka särskilt mycket innan han viskade i mitt öra:
„Wanna take a walk outside? I don’t feel like I really belong in here.“
Jag förstod precis vad han menade, och nickade.
„Sure.“
Hans ansikte sprack upp i ett leende, innan han vände sig om.
„Come!“
Det tog inte lång tid tills jag hade tappat bort honom. Eller han kunde visserligen befinna sig inom den närmaste kvadratmetern, men det var så mörkt att jag inte ens såg så långt. Jag försökte kisa för att se honom någon stans i närheten, men lyckades inte särskilt bra. Så jag bestämde mig till slut för att ropa.
„Liam?“
„Here“, hörde jag en röst alldeles intill mitt öra. Jag var så oförberedd på det att jag hoppade till.
„Sorry.“ Jag kunde höra det halva leendet i hans röst. „I should’ve looked after you better.“ Han tog tag i min hand, och jag kände ett pirr gå igenom min kropp. „Let’s go outside.“
Han drog mig genom folkmassan medan Justin Biebers As long as you love me började spelas i högtalarna.
Det var lite svårt för mina ögon att vänja sig vid skymningsljuset utanför klubben efter mörkret inomhus. Jag fick lov att blinka några gånger medan Liam sa hejdå till vakten, och bad honom att släppa in oss när vi kom tillbaka.
Han hade släppt min hand när vi hade kommit ut, och en del av mig hoppades att han skulle ta den igen - när jag tänkte efter så var det nog mer än bara en del - snarare hela jag. När han vände sig om mot mig trodde jag faktiskt att han skulle göra det. I sista stund ångrade han sig, och började istället att gå med långsamma steg bredvid mig.
