Kapitel 27 - Autumn Leaves, Ed Sheeran
„Sorry.“ Jag kunde höra det halva leendet i hans röst. „I should’ve looked after you better.“ Han tog tag i min hand, och jag kände ett pirr gå igenom min kropp. „Let’s go outside.“
Han drog mig genom folkmassan medan Justin Biebers As long as you love me började spelas i högtalarna.
Det var lite svårt för mina ögon att vänja sig vid skymningsljuset utanför klubben efter mörkret inomhus. Jag fick lov att blinka några gånger medan Liam sa hejdå till vakten, och bad honom att släppa in oss när vi kom tillbaka.
Han hade släppt min hand när vi hade kommit ut, och en del av mig hoppades att han skulle ta den igen - när jag tänkte efter så var det nog mer än bara en del - snarare hela jag. När han vände sig om mot mig trodde jag faktiskt att han skulle göra det. I sista stund ångrade han sig, och började istället att gå med långsamma steg bredvid mig.
„Do you have any siblings?“
Jag kollade ner på mina bara fötter, som dinglade över vattnet under oss. Vi var båda fortfarande fulla i skratt efter Liams berättelse om hur han under X-Factorturnén hade spruckit sina byxor mitt under ett framträdande och hade varit tvungen att gå omkring så på en scen framför 30 000 människor - ja, han hade berättat hela historien om sin och killarnas tid i X-Factor, så jag visste - , men när den oväntade frågan plötsligt kom ur hans mun blev jag allvarlig. Jag bet mig i läppen och kollade ut över floden Thames, som glittrade i månljuset.
„I had a twinsister, but she died from cancer just some days before our seventh birthday.“
Jag såg i ögonvrån hur han vände ner huvudet, innan han kollade upp på mig, med blicken full av medlidande.
„I’m so sorry.“
Jag försökte le mot honom.
„It’s okay. You couldn’t have done anything about it, you know.“
Han drog upp benen på stentrappan vi satt på, och vände sig mot mig. Han nickade, men hans blick var ändå ångerfull.
„But still. I’m sorry I brought it up at all.“ Jag drog upp mina ben och satte mig bredvid honom, med ryggen lutad mot stenmuren trappan var fäst intill. Jag log mot honom.
„As I said, it’s okay. I’ve got over it by now anyway.“
Han nickade, och vi satt tysta en stund. Jag bestämde mig för att byta samtalsämne.
„I always wondered how Keith found out about me. I mean, how big chance it is that he just would have seen it and thought I should come to the studio straight away? It’s quite unbelievable, I mean there are like millions of people doing covers. Why did he pick me?“
Det var mest tänkt som en retorisk fråga, så när jag såg Liam dra upp knäna mot kroppen, vända bort blicken och kolla ut över Thames blev jag smått förvånad. Långt borta kunde man se London Eye lysas upp av tusentals lampor under den mörka natthimlen. Sen, utan förvarning, vände han plötsligt blicken mot mig med ett snett leende på läpparna..
„It was actually my fault.“
Jag kände hur min haka föll ner.
„What did you say?“
Han bet sig i läppen och verkade med ens ångra att han hade sagt något. Nej!, ville jag ropa. Vad ville du säga? Jag spände blicken i honom.
„Now tell me.“
Han mötte min blick.
„You sure you wanna know?“
Jag log, glad över att han verkade ha bestämt sig för att han kunde berätta för mig, men höjde sen på ett ögonbryn.
„What, should I be afraid?
Han skrattade.
„No, not really.“ Han gjorde en paus, och kollade frågande på mig. „You remember that cover you did last december?“
Jag nickade, även om jag inte kunde fatta hur han visste om den? Jag hade knappt själv minnts att jag hade gjort den förrän han nu nämnde den.
„Good.“ Medan han började berätta kom minnena tillbaka. Zayn hade fått syn på min cover förra vintern när en tjej - Safira - hade länkat den till honom under en twitcam - det förklara alltså hur han hade vetat mitt namn när vi hade träffats i studion första gången. Han hade senare helt random förra veckan visat Liam videon och han hade känt igen mig från incidenten på Starbucks. Det där sista sa han utan att möta min blick, så jag antog att han dolde något. Men jag bestämde mig för att låta bli att fråga något om det. I varje fall, Liam hade sen tydligen visat Simon videon, som hade blivit rejält imponerad och i sin tur sagt åt Keith att ta kontakt med mig. När han var klar var jag dels helt paralyserad - jag menar, Simon Cowell hade sett mig sjunga!!! Men det var inte den enda känslan. Under hela tiden Liam hade berättat hade han omväxlande kollat ut över den mörka floden och de lysande ljusen på andra sidan, omväxlande på mig. Hela tiden prydde ett leende hans läppar. Känslan jag kände var... värme. Värme över att han ens skulle göra något sådant för mig, värme över att han tog sig tid för att hjälpa mig att nå det jag alltid drömt om. Värme över att han berättade det här för mig.
Ett ljud och ett durr i min ficka väckte upp mig ur mina tankar. Jag blinkade förvirrat och drog sen upp mobilen ur fickan. När jag hade läst kollade jag på Liam, som kollade ner på mig med ett frågande leende. Jag grimaserade halvt.
„Lyss wonders where I am. She wants to go home.“
Han skrattade.
„Yeah, she’s right. We maybe should get going. I’m sure the boys miss me.“ Han skrattade, som för att påpeka att de antagligen inte ens hade märkt att han var borta, och la sen till. „And it’s pretty late.“
Jag kollade på mobilen, och kunde nästan inte tro mina ögon när jag såg hur mycket klockan var. Halv ett! Vi hade suttit och pratat i tre timmar, utan att jag hade märkt att tiden hade rusat iväg. Jag ställde mig snabbt upp - för snabbt, och skulle antagligen ha ramlat, om inte Liam hade tagit tag i mig.
„Thanks.“ Jag log mot honom, och han log tillbaka.
„Be careful.“
Vi gick tillbaka till klubben med en bekväm tystnad mellan oss. Gatorna i centrum var fyllda av människor på väg hem från sena jobb, festande människor, och en och annan kvällspigg person på nattpromenad. Det slog mig att det här var första gången jag var helt ensam med Liam sen vårat senaste möte på Starbucks. Det var skönt med tystnad - trots att jag bara hade träffat de andra killarna en enda gång kände jag att jag redan hade fått en rätt bra uppfattning om dem. Det var så konstigt att veta att jag bara hade träffat Liam fyra ynka gånger - men samtidigt kändes det så rätt att gå här bredvid honom och prata som om vi hade känt varandra i åratal.
Jag sneglade på honom, och kände hur fjärilarna i maggropen väcktes och sakta började fladdra runt därinne. Jag bet mig i läppen, och hoppades att han inte skulle se mina rodnande kinder i ljuset av gatlyktorna.
