Kapitel 28 - Standing still, Roman Lob
Vi gick tillbaka till klubben med en bekväm tystnad mellan oss. Gatorna i centrum var fyllda av människor på väg hem från sena jobb, festande människor, och en och annan kvällspigg person på nattpromenad. Det slog mig att det här var första gången jag var helt ensam med Liam sen vårat senaste möte på Starbucks. Det var skönt med tystnad - trots att jag bara hade träffat de andra killarna en enda gång kände jag att jag redan hade fått en rätt bra uppfattning om dem. Det var så konstigt att veta att jag bara hade träffat Liam fyra ynka gånger - men samtidigt kändes det så rätt att gå här bredvid honom och prata som om vi hade känt varandra i åratal.
Jag sneglade på honom, och kände hur fjärilarna i maggropen väcktes och sakta började fladdra runt därinne. Jag bet mig i läppen, och hoppades att han inte skulle se mina rodnande kinder i ljuset av gatlyktorna.
Liams POV
She quickly shot a glance at the blonde girl who was standing twenty meters away, chatting with some boy under a street lantern, before she turned around to face me again. She smiled.
„ I should get going.“
I nodded.
„I’m gonna look if I can find the others.“
She smiled, and seemed to hesitate a bit, before she opened her mouth.
„So... bye... I guess.“
„Yeah.“
I expected her to turn around and go, but she didn’t move. I said to myself I should go inside, but my feet were like glued to the pavement. Or maybe it was just the fact that I didn’t wanted to say goodbye to her that kept me from leaving. Unfortunately, it was neccesary. I made a try to push myself towards the door where the guard was standing, looking at us with a bored expression. But I couldn’t. There was something that was missing. I let out a small sigh, took a step forward and pulled her into a tight, warm hug. I felt the corners of my mouth twitching upwards, and I closed my eyes as I wispered in her ear:
„Bye, Mel.“
*
I looked after her as she walked away. Her dark, delicious hair whipped up and down as she took the steps forward to reach the place where her cousin was standing, still chatting with that boy and not giving notice to Mel. I told myself to go inside - there was no reason for me to stay outside. But I knew exactly what kept me there. Her. I knew it was reckless and stupid to do this. Believing that she would ever fall for me the same way I was falling for her. But I couldn’t help but hoping. She was just too beautiful, to perfect. To loveable to let go of.
I was so deep into my thoughts that I didn’t even realize she did turn around, and starting to walk in the opposite direction. Suddenly she just stood right there right before me. It took me a while to realize what she was doing. She bit herself in the lip, smiled sort of a shy smile. She took a deep breath, and opened her mouth to speak:
„I just forgot to ask something... could I maybe have your number?“
Melanies POV
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag antar att det var en spontan kick jag fick. Jag hade ungefär tio meter fram till Alyssa när jag plötsligt vände om. Innan jag riktigt hann tänka efter stod jag framför Liam. Han kollade förvånat på mig, och jag insåg plötsligt vad jag gjorde. Jag bet mig i läppen. Vänta. Var jag galen? Jag kollade in i hans ögon, och när jag såg hans förvirrade, gulliga blick kunde jag inte låta bli att le. Aja, tänkte jag. Det var ändå för sent att ändra sig. Så varför inte köra hela vägen? Innan jag hann ändra mig öppnade jag munnen.
„I just forgot to ask something... could I maybe have your number?“
Så fort jag hade uttalat orden bet jag mig i kinden och kollade ner på mina händer. Vad hade jag gjort nu? Han tyckte säkert bara att jobbig och desperat. Men sen hörde jag honom skratta ett lätt, härligt skratt. Jag kollade förvånat upp på honom, och fick se honom stå där med ett stort, lyckligt leende som speglades i hela hans ansikte, som om min fråga var den han hade väntat på hela kvällen. Hans ögon gnistrade, och jag kunde inte stoppa mina mungipor att själva krökas uppåt och bilda ett enormt leende. Han tog upp sin mobil ur fickan, kollade rakt in i mina ögon och log varmt.
„Sure.“
*
Jag kollade på Alyssa som hade somnat på sätet bredvid mig. Jag suckade, och hoppades att det inte skulle bli alltför svårt att väcka henne när vi behövde gå av. Vi hade ungefär en kvart tills vi kom fram till Richmond. Vi hade tagit district line från Embankement station, och hela färden tog drygt en halvtimme. Vi var i princip helt ensamma i tunnelbanan, vilket jag tyckte var ganska skönt. Jag tyckte personligen inte särskilt mycket om att åka tunnelbana så här ensam på kvällen, men som tur var verkade det inte finnas alldeles för många läskiga människor ute i natt.
Jag kände hur telefonen durrade i min ficka. Jag gäspade. Antagligen var det väl Eric eller Molly som undrade om vi var på väg hem. De var visserligen väldigt tillåtande, och hade inga problem med att Alyssa var ute och festade. Men jag förstod dem. Det kunde ju vara skönt att ha lite överblick iallafall. Jag stoppade ner handen i fickan, drog upp mobilen och kollade på nummerpresentatören. Det var inte Eric. Inte Molly heller.
See you in the studio tmorow? xx
Jag kände mina mungipor dras uppåt, och jag vände på huvudet och kollade ut genom fönstret - i precis rätt ögonblick för att få se solens första strålar glittra över Thames dunkla vatten medan vi sakta rullade in mot Richmond.
