MilkshakeStories - Stories about One Direction

Jag kollade på Alyssa som hade somnat på sätet bredvid mig. Jag suckade, och hoppades att det inte skulle bli alltför svårt att väcka henne när vi behövde gå av. Vi hade ungefär en kvart tills vi kom fram till Richmond. Vi hade tagit district line från Embankement station, och hela färden tog drygt en halvtimme. Vi var i princip helt ensamma i tunnelbanan, vilket jag tyckte var ganska skönt. Jag tyckte personligen inte särskilt mycket om att åka tunnelbana så här ensam på kvällen, men som tur var verkade det inte finnas alldeles för många läskiga människor ute i natt.

Jag kände hur telefonen durrade i min ficka. Jag gäspade. Antagligen var det väl Eric eller Molly som undrade om vi var på väg hem. De var visserligen väldigt tillåtande, och hade inga problem med att Alyssa var ute och festade. Men jag förstod dem. Det kunde ju vara skönt att ha lite överblick iallafall. Jag stoppade ner handen i fickan, drog upp mobilen och kollade på nummerpresentatören. Det var inte Eric. Inte Molly heller.

See you in the studio tmorow? xx

Jag kände mina mungipor dras uppåt, och jag vände på huvudet och kollade ut genom fönstret - i precis rätt ögonblick för att få se solens första strålar glittra över Thames dunkla vatten medan vi sakta rullade in mot Richmond.

1 Juli, 2012

Jag gick och smuttade på min caffe latte samtidigt som jag lät dörren till Eve’s market café slå igen bakom mig. Jag kollade på klockan. Halv elva. Klockan tolv skulle jag träffa Lyss vid Daylesford Organic shop & café på Westbourne Grove. Hon hade under hela min vistelse hittills i London tjatat om att jag nödvändigtvis skulle prova deras - uppenbarligen - himmelska flapjacks. Jag log för mig själv, och började gå nerför Portobello road.

Jag älskade verkligen den här delen av London. Ända sedan jag som elvaåring för första gången hade sett filmen Notting Hill hade jag känt något speciellt för den här lilla världen. Det var inte bara husen, gatorna eller butikerna. Det var människorna. Atmosfären. Var man än kom ifrån, så kände man sig hemma här.

Medan jag långsamt promenerade nerför gatan gick jag förbi en dragspelare, och hörde tonerna av Elvis Costellos She klinga tillsammans med en djup mansröst...

She

May be the face I can't forget

The trace of pleasure or regret

May be my treasure or the price I have to pay

She

May be the song that summer sings

May be the chill that autumn brings

May be a hundred different things

Within the measure of a day

Jag log för mig själv, och fortsatte gå nerför gatan med känslan av att vara William Thacker, på väg till bokhandeln för att jobba en dag i butiken, och sen av en slump stöta på Anna Scott, bli kär och sen leva lyckliga till slutet av våra liv. Fast med omvända roller förstås... Jag började tänka på Liam, och log för mig själv, men fick lov att ge mig själv en mental spark. Jag hade börjat inse att jag helt enkelt inte kunde utesluta honom ur mina tankar - han tog över dem mer och mer för varje dag som gick.

Jag gick förbi flera små antikhandlar - i vissa av dem gick jag in, kollade på lite saker och pratade ibland lite med människorna som jobbade i butiken. Jag köpte inget, men bara känslan av att få gå omkring här räckte alldeles utmärkt. Jag tittade bland annat in i en affär med en massa gamla kartor, en med gamla böcker och flera frukthandlar.

Jag hade gått omkring i lite mer än en timme, och var precis till att avsluta min lilla tur och ta mig till det där caféet jag skulle möta Alyssa på, när ett föremål i ett skyltfönster fångade min uppmärksamhet. Jag gick närmare.

40 Pund.

Jag slet upp dörren till butiken, och nästan småsprang in.

„Could I maybe try the guitar in the window?“, frågade jag biträdet som gick runt i butiken i ett förkläde och lite allt möjligt. Hon avbröt sig i sitt arbete och log hjärtligt mot mig.

„Ofcourse, dear.“

Jag skuttade ivrigt bort till skyltfönstret och lyfte ner den kastanjefärgade gitarren från dess ställning. Jag sneglade mot butiksbiträdet för att kolla om hon iakttog mig, men hon verkade redan ha återgått till sina sysslor, så jag återgick till att kolla på gitarren.

Den var underbar.

Jag drog med händerna över sniderierna som prydde ovansidan och kollade på prislappen igen. 40 pund. Inte klokt. Jag drog med handen över strängarna, och log stort. I det ögonblicket struntade jag fullständigt om att jag bara skulle stanna kvar i London i lite drygt en månad till. Jag behövde ha den här gitarren. Jag tog ett djupt andetag, vände mig om mot butiksbiträdet, och log.

„I’ll take this.“