Kapitel 30 - Colorful hospital, Bastian Baker
Jag skuttade ivrigt bort till skyltfönstret och lyfte ner den kastanjefärgade gitarren från dess ställning. Jag sneglade mot butiksbiträdet för att kolla om hon iakttog mig, men hon verkade redan ha återgått till sina sysslor, så jag återgick till att kolla på gitarren.
Den var underbar.
Jag drog med händerna över sniderierna som prydde ovansidan och kollade på prislappen igen. 40 pund. Inte klokt. Jag drog med handen över strängarna, och log stort. I det ögonblicket struntade jag fullständigt om att jag bara skulle stanna kvar i London i lite drygt en månad till. Jag behövde ha den här gitarren. Jag tog ett djupt andetag, vände mig om mot butiksbiträdet, och log.
„I’ll take this.“
„MELLIE!“
Jag skrek till när ett par händer nöp mig i midjan, för att sen sjunka ner på golvet. Jag kollade upp på Louis, som lutade sig över mig med ett brett leende på läpparna.
„’You okay?“
„Is that the way you say hello to your bestfriends?“
Han skrattade tjejaktigt och lutade sig fram så att hans ansikte bara var några centimeter från mitt. Han petade mig på kinden.
„Poke!“
Sen sprang han iväg, skrattandes. Jag bara suckade och skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att le. Trots att jag bara hade känt killarna i en och en halv vecka så kändes det som om jag redan hade funnit vänner för livet - de senaste dagarna hade jag tillbringat mer tid i studion än hemma - visserligen hade jag varit i Notting Hill typ halva dagen idag, men det räknades inte, enligt mig. Jag och Keith hade bara jammat runt lite och testat en del och inte bestämt något särskilt - inte för att det gjorde mig nåt, jag njöt av att bara få vara här. Jag hade inte ens ägnat en tanke åt möjligheten om ett skivkontrakt, men whatever. Jag levde bara min dröm för tillfället. Vart den ledde fick man se så småningom.
„Need some help?“
Jag kollade upp på Harry, som stod och kollade på mig med roat leende, och insåg att jag fortfarande låg på golvet. Jag började skratta, och sträckte ut handen mot Harry, som drog upp mig till stående ställning. Jag log mot honom.
„Thanks. Remind me I have to take revenge on Louis later.“
Harry skrockade, och skakade på huvudet, samtidigt som han vände sig om och gick mot kaffeautomaten. Jag såg hur de andra killarna satt i sofforna och spelade kort. Louis och Niall satt med ryggen mot mig, och jag fick plötsligt en idé. Jag gick bort till vattenkannan som stod bredvid kaffeautomaten, och fyllde en glas med vatten. Sen tassade jag på tå fram till soffan och ställde mig bakom Louis. Zayn som satt på andra sidan bordet kollade på mig och höjde på ögonbrynen, men jag satte pekfingret framför munnen, pekade sen på vattenglaset och till sist på Louis. Jag såg hur ett leende växte på Zayns läppar, och hur han bet sig i läppen och kollade ner på spelet för att inte skratta. Louis hade fortfarande inte märkt att jag stod bakom honom, så jag bestämde för att vänta lite till.
„YES! I won! You lost Niall, you lost Zayn, you lost Liam!! You’re losers! I won...“
Jag tömde glaset över honom.
„Ahhhhh...“ Han verkade inte kunna röra sig vid första chocken av det kalla vattnet, men återhämtade sig snabb, och ställde sig upp. „YOU’RE IN SUCH A BIG TROUBLE, MELANIE HOLLY!“
Innan jag hann reagera, hade han slängt mig över sin axel och börjat gå omkring i rummet, samtidigt som han kittlade mig. Jag skrek skrattande, och bankade med knytnävarna på hans rygg.
„Louis! Let me down!!“
Han fortsatte kittla mig.
„Only if you say: ‚Louis is sexy and I’m gonna buy him an ice-cream’!“
„Never!“
„Well then...“
Han började gå bort med mig till bordet till vattenkannan stod, och jag tvivlade inte en sekund på vad han tänkte göra. Jag suckade.
„Okay! Okay! Louis is sexy and I’m gonna buy him an ice-cream.“
„Yey!“
Louis satte ner mig, och gav mig en blöt puss på pannan. Jag rynkade på näsan.
„Eww, gross Lou!“
Jag puttade bort honom, och såg i ögonvrån hur Liam bet sig i läppen och kollade ner. Jag kände hur det högg till i magen. Hade jag gjort något fel? Jag kollade på honom, och kände ett oväntat styng av dåligt samvete - vilket förvånade mig. Fast ändå inte. Jag visste visserligen inte vad jag hade gjort eller vad som var fel, men bara att se honom ledsen fick mig att må dåligt. Jag rynkade pannan. Plötsligt verkade Liam inse att jag iakttog honom, så han kollade upp och mötte min blick, samtidigt som han försökte le stort mot mig. Men leendet nådde inte ögonen. Jag gjorde ett försök att le tillbaka, men det var svårt när jag inom mig visste att någonting var fel.
