Kapitel 35 - Heart on fire, Jonathan Clay
Han skakade på huvudet.
„Let me take one of the straps, at least. It can’t be that light.“
Jag skrattade.
„If you insist.“
Jag gav honom en av remmarna på plastpåsen, och behöll den andra själv. Han tog emot den med ett nöjt leende, och vi började gå. Vi började prata om vad vi trodde att killarna gjorde för tillfället. Liam kände sig ganska säker på att Niall var i köket, och jag tvivlade inte på honom. Vi antog också att Lou och Harry antagligen satt vid TVn och spelade fifa medan Zayn stod framför spegeln och fixade sitt hår. Till slut hade Liam på något sätt lyckats ta till sig hela påsen utan att jag hade märkt något. Jag försökte få honom att ge mig en av remmarna igen, men han lät mig inte.
När vi kom in i parken vi behövde gå igenom för att komma hem till Niall började det regna. Det började som några små droppar, men snart forsade det ner. Jag och Liam tog skydd under ett träd i väntan på att det skulle avta. Men det avtog inte - snarare tvärtom. När vi hade väntat i säkert tio minuter och det fortfarande öste ner började det kännas lite jobbigt. Killarna väntade säkert på oss. Jag hörde Liam dra en djup suck, och jag kollade upp på honom. Han skakade på huvudet, höjde ett ögonbryn och sprack sen upp i ett busigt leende.
„Come. We’ll run.“
Innan jag visste ordet av hade han tagit min hand och dragit med mig ut i regnet. Jag kände det varma, fasta trycket från hans hand när vi sprang genom parken, och var så förvånad att jag inte ens hann bli arg för att han hade gjort så att jag blev blöt. Det var inte långt hem till Niall, men vi var ändå rejält blöta när kom fram till porten. Jag släppte Liam, gick fram och tog tag i dörren.
„Fuck.“ Jag vände mig om och kollade uppgivet på Liam. „It’s locked.“
Han tog upp sin mobil.
„I’ll call Niall.“ Han tryckte fram Nialls nummer och förde mobilen mot örat. Efter vad som kändes som en evighet tog han ner den och skakade på huvudet.
„No answer.“
Jag bet mig i läppen.
„Maybe the others?“
Efter ett ganska stort antal misslyckade försök att nå resten av killarna samt Niall några ytterligare gånger, suckade Liam och stoppade ner mobilen i byxfickan.
„Dammit!“
Jag kollade uppgivet på honom.
„What shall we do now?“
Han vände sig om och kollade upp mot Nialls balkong. Jag såg hur han bet sig i läppen.
„GUYS! OPEN THE DOOR!“ När inget svar eller någon respons kom fortsatte han. „NIALL! ZAYN! HAZ! LOUIS! OPEN!!!“
Han drog handen genom sitt våta hår, och kollade snabbt på mig, innan han vände upp blicken mot balkongen igen. Jag tog några steg bakåt för att se om jag eventuellt kunde se in i lägenheten. Det kunde jag inte. Jag tog några fler steg bakåt. Och märkte inte att jag gick rakt ut i gatan.
Jag snubblade på trottoarkanten och föll handlöst bakåt. I samma sekund hörde jag ett intensivt tutande, och såg precis en stor lastbil komma körande mot mig.
„MEL!“
Jag hörde Liams panikslagna röst och kände en hand ta tag om min arm. Han drog mig åt sidan med sån fart att jag smällde rakt in i honom, men det var nog tur, för i nästa sekund kände jag metallen från fordonet svischa förbi, bara någon centimeter bakom mitt huvud.
Liams armar höll om mig i ett järngrepp, och jag kunde känna hans häftiga andedräkt mot min kind. Hans bröstkorg var pressad mot min, och jag kunde känna hur hans hjärta, liksom mitt eget, slog i rasande fart. Jag kollade upp, och såg hans panikfyllda ögon kolla rakt in i mina.
Plötsligt blev jag medveten om hur nära varandra vi stod. Jag kände mina kinder skifta färg, och gjorde mig redo för att ta ett steg bakåt, men Liam lät mig inte rubbas. Hans armar vägrade släppa mig. Jag märkte plötsligt hur genomskinlig hans vita t-shirt hade blivit av regnet, och kunde inte låta bli att låta mina ögon vandra över hans perfekta, vältrimmade magmuskler. Jag hörde honom skratta lätt, och kollade upp - bara för att möta ett par bruna, glittrande ögon. Jag kände fjärilarna i min mage lämna sina platser och börja fladdra omkring som galna. Liam lät sina händer glida nerför mina axlar och lägga sig runt min midja, och jag märkte plötsligt hur jag hade låtit mina handflator lägga sig tillrätta på hans bröstkorg. Hans blick mötte åter min, och den här gången lyste de av längtan - av åtrå.
I nästa sekund kände jag hans läppar mot mina. Jag var först som förlamad av chocken, men sen kände jag mig själv fyllas av en värme jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag lät mina armar glida uppåt och lägga sig runt hans nacke, samtidigt som jag besvarade kyssen. Jag hade väntat på det här så länge. Ända sen jag stötte ihop med honom på Starbucks den där dagen. Mitt hjärta började dunka snabbare. Hände det här på riktigt? Jag kände hans händer glida upp och kupa sig om mitt ansikte, samtidigt som han pressade sina våta, hungriga läppar mot mina. Regnet öste ner över oss, blötte ner våra redan alldeles dyngsura kroppar. Men jag kände det knappt. Det ändå jag kände var den helt underbara känslan som hotade att spränga mig, kroppen som pressades mot mig och de mjuka läppar som vägrade lämna mina, ens för en sekund.
Liams POV
Suddenly, her gaze met mine. Her eyes were sparkling, and I saw her perfect lips open a little bit. That little gesture made me stop thinking clearly. All I could feel were her hands on my chest, her body next to mine, and the butterflies inside of me flying around like they were about to break out every second.
Before I could stop myself, I crashed my lips against hers. I felt her become motionless for a moment, but then, before I realized what I was doing myself, she did. I felt her hands slide up my chest and place around my neck. Then she kissed me back. I smiled against her lips and put my hands around her face. She was so beautiful. I couldn’t remember any time I’d been this happy in a long, long time. Maybe ever. Since the first time I’d saw her, I’d been falling for her. I wanted her to know it so badly. I pressed my lips against hers again, while the rain was pouring down. I laughed - it was a laugh from the deepest of my heart - , and parted my lips from hers, just to whisper:
„Do you believe in love at the first sight?“
I had my eyes closed, but could feel her smile.
„Do you?“
I opened my eyes, and looked right into her blue eyes. They were like oceans, and I was already drowning. They were like... heaven. I felt how a smile grew on my face. A big one.
I nodded.
„I think I do.“
I saw her mouth open, and she blushed and looked down to her feet.
„You think?“
I laughed slightly, put my finger under her chin and turned her face upwards, so I could look her in the eyes.
„I know.“ I waited a moment, and then wispered, smiling: „ I’ve been dreaming about this so long. Since the first time I ever saw you.“
She shook her head like she couldn’t understand what was really going on, and smiled a smile that could have made the whole world stop rotating. Before she crashed her lips against mines again, she looked me deep in the eyes, and smiled.
