Kapitel 11 - Want u back, Cher Lloyd
Jag kollade på klockan. Tio. Om två timmar skulle jag vara vid Starbucks för att ge tillbaka telefonen - och få tillbaka min egen. Jag räknade med att det skulle ta kanske en halvtimme att ta mig in till stan, så då hade jag en och en halv timme kvar hemma. Jag satte i händerna i sängkanten och sköt mig uppåt.
„I think I’m gonna have a shower.“
„Can I do your hair and pick you an outfit afterwards?“
Hon log stort och bedjande. Jag log tillbaka.
„Sure.“
„C’mon Mel, you gotta go now if you want to catch the bus!“
Jag kollade mig en sista gång i spegeln. Håret hängde över ena axeln i en slarvig fiskbensfläta, och jag hade valt att sminka mig naturligt - å ena sidan hade jag inte orkat sminka mig så mycket, å andra sidan så var jag ändå rätt nöjd med mitt utseende idag. Jag hade på mig en vit blus och jeansshorts till ett par ljusblåa sneakers.
Jag kunde inte förneka att jag var lite nervös. Vi skulle bara träffas och lämna över mobilerna och inget mer, men varje gång jag tänkte tillbaka på de där bruna ögonen kunde jag inte låta bli att le. Aja. Som sagt, vi skulle ju BARA byta mobiler. Så det fanns väl egentligen ingen anledning att vara nervös. Men ja... whatever. Jag drog igen ytterdörren efter mig.
„I’m coming!“
*
Liams POV
I shot a glance at my watch.
12.02
Two minutes late. I hoped she didn’t mind too much. I started to walk faster towards the Starbucks-shield. Luckily, the weather wasn’t as hot as yesterday - it felt much more comfortable to be outside when it was like this. And still, the sun was shining.
The woman at the counter smiled at me as I walked through the doors. I smiled back, and looked around to see if the girl from yesterday was somewhere. I was really hoping she would come to meet me - I really wanted my phone back. That’s the thing I tried to tell myself. But I knew, that in fact my phone wasn’t the biggest issue - I could have easily bought a new one.
I knew, that in fact I’d only come here for one reason: I wanted to meet this girl again.
Suddenly, I saw her. I was sure that it was her - I wouldn’t forget her that easily. Her brown, long hair was put into a braid over her shoulder, and she seemed to be deep into the book she was reading. I suddenly became nervous. What if I did act wierd? What if she didn’t like me? I had to remind myself that it actually didn’t matter at all. But then some other possible problems hit me. What if she was a fan? I hoped not. I mean, of course I loved my fans, but they could be quite annoying sometimes. But when I thought of it, she didn’t seem to recognize me yesterday.
I shook my head to focuse. She apparently hadn’t seen me yet. So I decided to surprise her. I went to the counter and ordered two milkshakes. Then I took a deep breath, and walked towards her table, where I stopped and put down the milkshakes.
„Hi.“
*
Melanies POV
„Hi.“
Jag hade varit djupt försjunken i min bok, och hade inte märkt att han hade kommit. Så när jag hörde hans röst ryckte jag till - för att sen, när jag tittade upp, mötas av ett par bruna, varma ögon, och ett stort, lite nervöst leende. Jag glömde nästan bort var jag befann mig, men tog mig samman i sista stund, och log mot honom.
„Hello.“
Han ställde ner två milkshakes på bordet.
„I thought I’d bring some milkshakes, if you don’t mind?“
Jag skrattade, och log inombords. Hade han köpt milkshake till mig?
„You bought me a milkshake? That’s so sweet of you. But you really didn’t have to.“
Han log ett snett leende, och mötte min blick lite osäkert, samtidigt som han satte sig ner.
„No problem. But if you don’t want it, you don’t have to.“
„You kidding me? I love it!“
För att visa att jag menade det tog jag en av muggarna som stod på bordet och tog en slurk av den. Den var verkligen jättegod.
„It’s delicious!“
Han skrattade, och tog en slurk av sin egen. Han nickade. Jag kom plötsligt på vad jag var här för, och drog upp telefonen ur fickan.
„Here’s your phone by the way.“ Jag flinade, och lade till, innan jag hann tänka mig för: „Your password was very difficult.“
Han höjde på ögonbrynen, och jag kände hur jag blev lite röd om kinderna.
„I mean... It just happened. I promise, I didn’t do something rude!“
Han skrattade mjukt.
„No problem. Lou forced me to look at your pictures too. Here’s your too.“ Han blinkade. „I like the shell.“
Jag kunde inte låta bli att släppa ur mig ett litet glädjetjut när jag tog emot min älskade, rosa telefon. Jag hörde hur han skrockade lätt när jag gav den en förälskad puss. Vi blev båda tysta en stund, och jag öppnade bildarkivet. Jag var tvungen att kolla att det inte fanns några pinsamma bilder på mig. Det fanns det som tur var inte.
„What’s MH?“
Jag hade nästan glömt att han var kvar, så jag kollade förvånat upp på honom.
„What?“
„On your left hand. What does MH stand for?“ Han nickade mot min tatuering på vänster hand, på ovansidan mellan tummen och pekfingret. „Sorry if I’m asking.“
Jag blev förvånad att han ens hade sett den.
„No, no, no problem. It’s Melanie Holly.“ Jag kom på att vi inte hade presenterat oss. „That’s my name.“
Han log, och sträckte fram handen mot mig.
„I’m Liam. Liam Payne.“
Jag skrattade, och skakade hans hand. Jag blev förvånad över hur bra det kändes.
„It’s very nice to meet you, Liam.“
