Kapitel 16 - Drunk, Ed Sheeran
„Guys... we have to show Simon this!“
I smiled, but didn’t say anything. They were right. We had to show Simon this. I mean, she was beautiful and funny, but she also had real talent. I had a feeling Simon would like that.
„Liam, don’t you think so?“
I just closed my eyes and smiled. They took it as a yes. Louis chuckled.
„But I guess you something more important to do first...“
He winked at me.
„Good luck with twitter, Liam.“
I smiled.
Melanies POV
I wanna be drunk when I wake up
On the right side of the wrong bed
And every excuse I made up
Tell you the truth I hate
Jag föreställde mig hur hans ögon, hans mun, hela hans ansikte log mot mig. Hur han skrattade sitt mjuka skratt, och hur han skakade på huvudet så att lockarna flög. Jag föreställde mig hur han kollade mig rakt i ögonen och frågade: „One more milkshake?“. Föreställde mig hur jag log och svarade: „Yes, please.“ Hur han skrattade sitt mjuka skratt igen, och hur jag smälte ner till en liten pöl...
Plötsligt blev jag medveten om att min mobil ringde inne i sovrummet.
„Skit!“
Jag sköljde snabbt ur det sista av balsamet ur håret, skuttade ut ur duschen, virade in mig i en ren handduk och sprang ut ur badrummet. Jag såg min mobil ligga på sängen - som tur var ringde den fortfarande. Jag tog upp mobilen och tryckte på svara utan att ens kolla på numret.
„Hello?“
Jag insåg att jag lät andfådd.
„HEJ GUMMAN!!!“
Safira! Jag kände hur jag började le. Vi hade inte pratat med varandra på flera dagar.
„Safira! Hur mår du?“
„Jag mår bra, jag mår bra. Har du inte sett vad som har hänt?“
Hon lät ivrig. Jag rynkade pannan. Hade nånting hänt?
„Va?“
Det blev tyst en stund i luren.
„Så du har inte sett det än?“
Hon lät tvivlande. Och jag blev bara mer nyfiken.
„Men hallå! Säg då!“
Hon gjorde en liten konstpaus, bara för att bygga upp spänningen. Sen tog hon ett djupt andetag.
„Okej. Liam Payne följer dig på twitter.“
Jag kände hur mitt hjärta slog en dubbelvolt. Liam Payne. Han. Han! Han hade hittat mig på twitter! Jag ville nästan slå till mig själv för att jag inte hade tänkt på det tidigare. Ett stort leende växte fram på mitt ansikte. Jag kände för att skrika rakt ut, men kom i sista stund på en sak. Hur kunde Safira veta vem han var? Jag var förvirrad. Trots att jag som sagt helst hade velat skrika rakt ut bestämde jag mig för att spela dum.
„Eh... va?“
Det blev tyst i luren igen. Sen nästan skrek Safira:
„Säg inte att du inte vet vem Liam Payne är!?“
Klart jag vet, ville jag säga. Men hur vet du?
„Vem är han?“
Hon suckade.
„Melanie Holly. Liam Payne är med i ett av världens största pojkband. Han är med i One Direction.“
Jag kunde inte ta in vad hon sa.
„Va?“
Jag kunde föreställa mig hur hon himlade med ögonen.
„One Direction.“
Plötsligt föll alla bitar på plats. Zayn. Twitcam. One Direction. Posters. Allt kom över mig på samma gång. Sen mindes jag att jag hade tänkt att jag kände igen honom någonstans ifrån, men inte varifrån, första gången när vi sprang in i varandra. Jag trodde att jag inbillade mig.
Herregud.
*
„Mel? Hallå? MEL!“
Jag hade inte märkt att telefonen hade glidit mig ur handen. Nu låg den på sängen. Jag blinkade förvirrat, och tog upp den igen.
„Hallå?“
„Mel? Är du kvar? Vad hände?“
Jag tänkte snabbt för att komma på en lögn.
„Förlåt. Jag råkade bara tappa telefonen.“
Jag kunde nästan höra Safiras flin genom telefonen.
„Eller så blev du bara så exalterad över att Liam följde dig.“
Du vet inte hur rätt du har, ville jag säga. Fast hon menade antagligen på ett annat sätt. Men jag tog det här som en chans att avsluta ämnet - jag behövde tänka på det här i lugn och ro senare. Jag skrattade.
„Kanske det.“
Safira babblade på en liten stund till om allt som hade hänt hemma. Simon hade fått sparken från sommarkursen och hade istället öppnat café på deras bakgård - det gick faktiskt ganska bra, han hade anställt Safira och Iza också - som jobbade när hon hade fritt från pluggandet. Olof hade sitt jobb på Clas Ohlson, och det verkade som om det gick bra för honom, för han skulle antagligen få fortsätta till hösten också. Hon hälsade också från alla, och sa att de saknade mig jättemycket. Jag kände hur jag nästan längtade hem när hon berättade om allt där hemma. Jag tänkte på de mysiga grillkvällarna, volleybollmatcherna på stranden, allt bad och annat som jag missade. Men jag är här nu. Jag intalade mig att jag hade det minst lika bra. Skuffade undan alla tankar på hemlängtan.
Jag bad Safira hälsa till alla att jag saknade dem. Och att jag önskade att de hade varit här med mig.
När jag lade på hade jag nästan glömt Liam. Men så fort jag kollade på min telefon kom allt över mig igen. Jag tog ett djupt andetag. Och gick in på twitter. Jag behövde ju kolla om det verkligen var han? Det fanns säkert flera Liam Payne i världen. Jag försökte intala mig att det säkert inte var han. Varför skulle det vara han? Det var säkert nån annan.
Trots mina försök att övertyga mig själv, så visste jag nog innerst inne redan svaret.
