Kapitel 17 - Give me love, Ed Sheeran
Safira babblade på en liten stund till om allt som hade hänt hemma. Simon hade fått sparken från sommarkursen och hade istället öppnat café på deras bakgård - det gick faktiskt ganska bra, han hade anställt Safira och Iza också - som jobbade när hon hade fritt från pluggandet. Olof hade sitt jobb på Clas Ohlson, och det verkade som om det gick bra för honom, för han skulle antagligen få fortsätta till hösten också. Hon hälsade också från alla, och sa att de saknade mig jättemycket. Jag kände hur jag nästan längtade hem när hon berättade om allt där hemma. Jag tänkte på de mysiga grillkvällarna, volleybollmatcherna på stranden, allt bad och annat som jag missade. Men jag är här nu. Jag intalade mig att jag hade det minst lika bra. Skuffade undan alla tankar på hemlängtan.
Jag bad Safira hälsa till alla att jag saknade dem. Och att jag önskade att de hade varit här med mig.
När jag lade på hade jag nästan glömt Liam. Men så fort jag kollade på min telefon kom allt över mig igen. Jag tog ett djupt andetag. Och gick in på twitter. Jag behövde ju kolla om det verkligen var han? Det fanns säkert flera Liam Payne i världen. Jag försökte intala mig att det säkert inte var han. Varför skulle det vara han? Det var säkert nån annan.
Trots mina försök att övertyga mig själv, så visste jag nog innerst inne redan svaret.
Liams POV
Followed.
I bit me in my lip. And what now? Should I tweet her? But that would probably cause third worldwar on twitter. I could imagine it, because I remembered when Zayn did tweet to Perrie some times this spring. Unfortunately, it didn’t work. She couldn’t stand the hate from the fans. I shook my head. I didn’t want to ruin something that might come before it had started. I’d better keep it to myself now. But surely the fans would find out about it soon anyway.
Wait - what was I thinking of? I was sitting here, making up plans for my future, involving a girl who probably didn’t even remember me. I was such a fool.
„Don’t give up, Liam.“
I suddenly remembered what Zayn had said to me before he left together with the other boys. I didn’t remember where they’d go, but actually, I didn’t really mind.
Don’t give up, Liam. Don’t give up.
I wont, I wanted to tell myself. I wont.
I forced myself to take a look at the clock on the wall. We still had ten minutes left. I looked back at my phone.
And suddenly I got an idea.
I stopped my finger, who was right about to touch the DM-button, and thought about it for a second. Then I smiled.
Yes. That is it.
*
Melanies POV
„Direct message from @KeithGibbon“
Jag stirrade på min telefon, och rynkade pannan. Vem tusan var Keith Gibbon? Jag låste upp min telefon - sen Alyssa hade börjat sno den för att kolla om jag hade messat något med Liam hade jag varit tvungen att sätta kod på den. Jag förstod henne inte riktigt - jag hade ju inte ens hans nummer? Whatever. Jag klickade in mig på twitter, och in på mina privata meddelanden. Som väntat fanns där flera från @safira_swag, men även ett från denne mystiske @KeithGibbon. Jag hoppades att han inte var någon pedofil eller något.
„@KeithGibbon: Hello. We’ve seen your clip on youtube, and think you are very talented. We’ve also seen from your tweets that you’re apparently in London right now. If you’re interested in maybe coming to the studio sometime, please contact us? It would be a honour for us.“
Jag fattade inte riktigt. Va? Jag hade väl inga klipp på youtube. Det måste vara en pedofil som vill åt mig. Jag suckade. Men kom plötsligt på att Safira ju i julas hade lagt upp ett klipp på youtube, när jag spelade och sjöng hemma i Olofs vardagsrum. Zayn från One Direction - nu visste jag iallafall vilka det var - hade gett mig något sorts ‚shoutout’ i sin twitcam genom att lyssna på den och sen säga mitt namn. Jag hade fått ett par hundra nya followers, men inte så många att det märktes särskilt mycket. Dessutom hade de flesta av de slutat följa mig efter några månader, eftersom jag inte var så aktiv. Men nu under min Londonvistelse hade jag bestämt mig för att börja twittra lite oftare igen.
Det behöver ju inte vara pedofiler.
Jag tvekade i några sekunder, men klickade sen på @KeithGibbon. Det tog en stund att ladda. Jag första jag fick syn på var det stora antalet följare. Jag bet mig i läppen, och vände sen blicken mot stället där ‚bion’ skulle stå. Alltså där man skrev något om sig själv. När jag såg vad som var skrivet, slog mitt hjärta ett dubbelslag.
Keith Gibbon, studio-master at SYCO studios, Kensington, London.
Jag kunde inte andas. SYCO studios?? Jag fick gnugga mig i ögonen för att övertyga mig om att jag inte drömde.
SYCO. Ett av världens ledande skivbolag. Med jätten Simon Cowell i spetsen.
Jag kom på mig själv med att sitta och bara stirra på skärmen. Jag nöp mig i armen. Nej, jag drömde inte. En studio-chef på SYCO studios hade sett mitt klipp på youtube, och frågat mig om jag ville komma förbi någon dag. Sånt här hände bara i drömmar. Det måste vara ett skämt.
Jag öppnade upp en ny flik, och gick in på google. Jag tippade kvickt in namnet Keith Gibbon, och företaget SYCO studios.
32 träffar.
Jag klickade på den högst upp, och kom in på SYCO’s hemsida - och såg en lista över medarbetare i London. Högst upp stod högste chefen. Simon Cowell. Min idol sen barnsben.
Efter honom kom lite andra högt uppsatta män och kvinnor, och inte långt efter studio-cheferna. Jag skummade igenom listan snabbt, och hittade oväntat snabbt vad jag letade efter.
Keith Gibbon. Studio-Master.
Jag klickade på honom, och en informationsruta kom upp, där bland annat jobbtelefon, mail och länk till twitter kom upp. Där ja! Jag klickade på den. Medan den laddade fick jag lite tid att tänka. Nu skulle jag få reda på om det var äkta. Eller om allt bara var ett stort himla skämt.
Aja. Jag kunde väl inte vänta mig för mycket, precis...
När jag återigen kollade på den lilla skärmen var det som om tiden stannade. Trafiken utanför fönstret tystnade. Likaså fåglarna. Det enda jag såg var användarnamnet på skärmen. Bion. Profilbilden. Allt var samma.
Tystnaden bröts av att Alyssa kom in i rummet.
„Mel? What’s happening?“
Jag vände mig leende mot henne.
„You will never believe me.“
