MilkshakeStories - Stories about One Direction

När jag återigen kollade på den lilla skärmen var det som om tiden stannade. Trafiken utanför fönstret tystnade. Likaså fåglarna. Det enda jag såg var användarnamnet på skärmen. Bion. Profilbilden. Allt var samma.

Tystnaden bröts av att Alyssa kom in i rummet.

„Mel? What’s happening?“

Jag vände mig leende mot henne.

„You will never believe me.“

Om jag inte hade vetat var jag befann mig skulle jag aldrig ha trott att jag stod framför en studio. Byggnaden såg rätt gammal ut, och jag antog att den tidigare hade använts som lagerutrymme eller någonting liknande. Det var antagligen för att hålla det så hemligt det bara gick - SYCO var ju ändå ett väldigt stort skivbolag här i Storbritannien. Jag öppnade dörren - den var öppen - precis som Lindsey hade sagt åt mig att göra.

Alyssa hade inte haft svårt att övertala mig. Det här var en chans man antagligen bara fick en gång i livet. Så fort jag var helt säker på att det inte var något lurt, hade jag skrivit ett meddelande till denne „Keith Gibbon“, och sagt att jag mer än gärna ville komma förbi någon dag. Dagen efter hade jag fått svar.

Message from @KeithGibbon: „That’s great. You can call my collegue Lindsey when you see this, so we can make up a time, on ...“

En halvtimme senare hade jag fått information om att komma till studion vid lunchtid nästa dag. Efter en ytterligare halvtimme var både min och Lyss’ halsar halvt förstörd av allt skrikande, så vi hade varit tvungna att gå ner i köket och göra lite te.

Jag såg mig omkring i det lilla trapphuset jag hade kommit in i, och kände mig genast nervös. Jag hade bett Alyssa att följa med, men hon sa att hon behövde göra läxor. Jag trodde dock att det mer berodde på att hon inte ville störa - vad har man liksom för läxor på sommaren? Whatever.

Jag började gå uppför den smala spiraltrappan. Efter många våningar, och ännu fler trappsteg - varför hade det här himla huset ingen hiss? - stod jag äntligen framför... dörren? Jag kunde inte hindra min mun från att bara gapa.

Det här var väl egentligen vad jag hade väntat mig i början när jag hade hört ordet studio, men efter att ha sett hur huset, ingången och trapporna hade jag tappat hoppet lite om mina föreställningar. Så när jag nu såg rakt igenom glasdörrarna, in i ett stort rum med en massa soffor och heltäckningsmatta, kunde jag knappt tro mina ögon.

Jag skakade på huvudet och skrattade lätt för mig själv. Jag hade drömt om det här så otroligt länge. Jag lade handen på handtaget för att trycka upp dörren. Den var låst. Sen mindes jag att Lindsey hade sagt åt mig att man behövde trycka på en ringklocka för att komma in. Jag letade en stund efter ringklockan, och hittade den till slut på höger sida av dörren.

Jag tryckte försiktigt på knappen, och höll kvar ett tag, så att det säkert skulle höras. Efter några sekunder hörde jag genom glasrutorna hur någon närmade sig, och inte långt senare såg jag en blond tjej komma gåendes. Hon log stort mot mig genom glaset, och snabbade på de sista stegen fram till dörren, som hon öppnade med en knyck. Såfort jag hade kommit innanför dörren sträckte hon fram handen mot mig.

„Hey! I’m Lindsey.“

Jag flinade, och kollade på hennes namnbricka.

„Melanie.“

Hon log ännu större.

„We’re so happy to have you here. Everyone is talking about you coming.“

Everyone? Jag hoppades att hon inte menade allvar. Det här var inget stort... eller? Jag kom på att jag kanske borde säga något, men Lindsey verkade inte bry sig, utan ledde mig vidare till ett annat rum.

„You can drop off you’re things here if you want, and afterwards, we’ll go straight to the studio. Keith’s waiting for you.“

Jag hängde upp min väska och min jeansjacka på en galge, och kollade samtidigt på utmärkelserna som var upphängda överallt på väggen. Bara tanken på att stora artister som Westlife, Olly Murs och Shayne Ward hade satt sin fot i samma studio som jag nu stod i fick mitt hjärta att slå dubbelslag.

„Cool, huh?“

Jag rodnade lätt och nickade.

„Very.“

Hon log, och dröjde en liten stund med blicken på väggen, innan hon nickade bortåt, genom rummet.

„Ready to meet Keith?“

Jag kände nervositeten komma, men bestämde mig för att ignorera den. Istället log jag brett.

„Sure.“