MilkshakeStories - Stories about One Direction

Jag hängde upp min väska och min jeansjacka på en galge, och kollade samtidigt på utmärkelserna som var upphängda överallt på väggen. Bara tanken på att stora artister som Westlife, Olly Murs och Shayne Ward hade satt sin fot i samma studio som jag nu stod i fick mitt hjärta att slå dubbelslag.

„Cool, huh?“

Jag rodnade lätt och nickade.

„Very.“

Hon log, och dröjde en liten stund med blicken på väggen, innan hon nickade bortåt, genom rummet.

„Ready to meet Keith?“

Jag kände nervositeten komma, men bestämde mig för att ignorera den. Istället log jag brett.

„Sure.“

Nervositeten hade gått över snabbt. Keith var - liksom Lindsey - en av de trevligaste människorna jag mött, och vi hade klickat direkt. Efter att jag hade pratat med honom i ungefär en halvtimme kändes det som om jag hade känt honom i åratal.

Han berättade om hur han hade sett min cover på youtube, och påstod att jag hade enorm talang. När han berättade att deras projekt med mig - om jag hade tur och kunde charma Simon tillräckligt mycket - eventuellt skulle kunna leda till ett skivkontrakt blev jag helt utom mig. Jag försökte att inte flippa ur - vilket jag antagligen hade gjort om jag inte hade sett till att skärpa mig, men såg ändå till att jag tackade ordentligt, flera gånger. Jag ville krama om honom, så glad var jag, men bestämde mig för att det var lite opassande. Dessutom var ju ingenting säkert. Jag fick fylla i ett antal papper som han gav mig, och jag fick berätta lite kort om mig själv. Han verkade tycka att det var väldigt intressant att jag kom från Sverige, och frågade en del om hur det var där, mer av ren nyfikenhet än av byråkratiska anledningar, antog jag. Till slut hade han avslutat med ett:

„I look forward to work with you, Melanie Holly.“

*

„I have the backings to Stand up here. If you just put on the headphones, and take the microphone over there, you’re free to start.“

Det hade äntligen blivit dags för mig att provsjunga. Och oväntat nog var jag inte ett dugg nervös. Jag kollade frågande på Keith.

„Stand up?“

Nu var det hans tur att se oförstående ut. Han granskade mig en stund, innan han trevande svarade.

„The song you are singing on your cover...?“

När jag tänkte efter så hade jag faktiskt aldrig tagit reda på vad låten jag hade sjungit den där dagen hette. Det hade känts så orelevant - liksom, jag hade bara hört den på radion en gång eller nåt. Faktum var att jag inte ens mindes texten.

„I don’t even know the lyrics anymore. Who is singing it by the way?“

Han stirrade på mig.

„Oh, I thought...“ han verkade ångra sig i sista sekund. „Nevermind.“ Istället gick han bort till mixerbordet och hämtade ett papperhäfte. Han gav den till mig.

„Choose one of the songs here then.“

Jag tog emot häftet, och bläddrade länge och väl i det, innan jag bestämde mig för „Stop crying your heart out“ av Oasis. Det var en av mina favoritlåtar sen barnsben - och dessutom den enda jag kände igen. Jag gav tillbaka häftet till Keith med ett leende, och gick och ställde mig vid mikrofonen. Precis innan jag skulle sätta på mig hörlurarna hörde jag hur Keith frågade:

„Which song did you choose?“

Jag var verkligen ett dumhuvud.

Jag log förläget.

„Stop crying your heart out by Oasis.“

Han log och nickade, och jag satte på mig hörlurarna. Och tänkte på hur sjukt det var att jag faktiskt stod här. Jag hade varit här i mindre än två veckor, och redan fått möjlighet att göra något jag aldrig hade trott var möjligt. Jag var ju bara en liten vanlig tjej från Sverige, som...

Jag avbröts av de första tonerna, som mjukt nådde mina öron genom hörlurarna, och fylldes plötsligt av panik.

Tänk om nånting går fel?

Jag kände hur mina ben förvandlades till spagetti. Snart skulle jag börja sjunga. Men jag visste då inte om jag kunde. Jag kollade upp på Keith, som log, och nickade. Jag såg hur hans läppar mimade någonting i stil med: „Good Luck“

Plötsligt kände jag hur modet återvände.

Det här är min dröm. Det är vad jag vill göra.

Det var det. Det var vad jag ville göra. Med ens var allt tvivel som bortblåst. Jag kände bara musiken, som genomflödade hela min kropp. Jag log stort.

Och öppnade munnen och sjöng.