Kapitel 6 - New perspective, Panic at the disco
Hon tryckte på skicka, och andades ännu ett djupt andetag, innan hon låste mobilen och lät den landa i knät. Jag insåg plötsligt att jag hade hållit andan hur länge som helst, och drog också ett djupt andetag, vilket ledde till att jag började hosta som en galning. Som tur var lyckades jag få stopp på det ganska snabbt. Jag torkade bort några tårar som hade lyckats ta sig fram, och vände sedan blicken mot Zayn. Han hade blicken fäst på datorn - antagligen för att kolla sina mentions. Man såg hur hans ögon vandrade upp och ner, ibland skakade han på huvudet. Plötsligt stannade hans ögon till, och ett stort leende smög sig upp på hans läppar.
Några klickljud hördes, innan han lutade sig tillbaka, och vände blicken mot kameran igen, med ett belåtet leende på läpparna.
„So, apparently this girls name is Melanie.“ Han gjorde en kort paus. „Melanie Holly.“
Sex månader senare, Juni 2012
Vädret var underbart. Det var nära att man bländades av den stekande solen, och trots att jag bara hade jeansshorts och en vit t-shirt på mig så svettades jag som en hingst. Jag kollade upp, och såg en Starbucks, ungefär hundra meter bort. Jag suckade av lättnad, och snabbade på stegen. Allt för att komma bort från värmen.
Det var tredje dagen i London - av sextio. I två hela månader skulle jag bo hos min morbror och hans fru - helt själv, utan föräldrar, utan kompisar, helt själv. Eller ja, mina kusiner fanns ju. Men ändå. Det kändes extremt stort för mig.
Ända sedan jag hade fått det som julklapp för ungefär ett halvår sedan hade jag extrajobbat, gjort packlistor och oroat mig. Men framförallt hade jag längtat. Och nu var jag äntligen här. Tidigt på morgonen hade mina föräldrar åkt med mig till Arlanda och vinkat av mig. Det svåraste hade ändå varit att säga hejdå till Safira, Iza, Simon och Olof. Vi hade umgåtts hela dagen innan avresan, och Safira hade pratat om hur avundsjuk hon var på mig.
Den svala luften som slog emot mig när jag kom in i restaurangen var nästan outhärdligt skön. Jag fick ta mig samman för att inte stanna i dörröppningen och bara stå där under fläkten och le som en fåne. Jag gick fram till kassan och beställde en milkshake, innan jag tog ett bord i ett avlägset hörn av restaurangen. Jag tog ett par klunkar av milkshaken, och tog sedan upp min iphone ur väskan - jag hade fått den som en förtida födelsedagspresent av mina föräldrar, dels för att jag skulle kunna hålla kontakten med de på ett bra sätt, dels för att jag fortfarande var i London på min födelsedag.
Jag gick in på instagram, och gillade lite bilder. Jag tog också ett kort på min milkshake som jag lade upp.
„Chillin at starbucks #milkshake #yummy“
Två sekunder senare poppade en orange ruta upp i nedre högre hörnet, som visade att någon hade gillat min bild. Jag klickade på den, och såg att det var Safira. Jag log för mig själv, och tänkte på hur kul det hade varit om de andra hade varit med mig här. Men tyvärr hade det inte funkat. Olof skulle jobba, Simon skulle leda någon sommarkurs för mellanstadieelever, och Iza var tvungen att ta igen sina betyg inför hösten. Safira hade visserligen varit ledig, men hon fick inte åka för sina föräldrar. What a pity. Men whatever.
Jag kollade på klockan, som visade halv tre. Om en och en halv timme skulle jag möta Alyssa vid Picadilly Circus. Alyssa var min ett år äldre kusin, som bodde och pluggade här i London. Det var även hennes familj jag bodde hos.
En och en halv timme. Och då ville jag också hinna hitta ett par sandaler. Mina sneakers började bli alldeles för varma. Jag ställde mig upp, sa hejdå till servitrisen som just kom för att ta bort disken, och gick mot utgången. Eftersom jag hade min blick fäst på mobilen jag hade i handen såg jag inte personen som precis var på väg in genom dörrarna. Om jag hade gjort det kanske jag hade kunnat undvika en krock. Men så var tyvärr inte fallet.
Innan jag visste ordet av låg jag på golvet, och likaså gjorde killen framför mig. Men han var snabbt upp på fötter igen.
„I’m so sorry!“
Killen räckte mig handen för att hjälpa mig upp. Hans bruna ögon mötte mina, och jag fick plötsligt en känsla av att jag hade sett honom förut. Men jag kunde inte avgöra var. Jag skakade på huvudet.
„It was my fault too. But thanks.“
Jag log mot honom, och lutade mig sedan ner för att plocka upp min mobil. Han log tillbaka, och strax efter var jag ute ur restaurangen. Det sista jag såg var hans bruna, lockiga hår som försvann bakom glaset.
*
Så fort jag hade kommit på tunnelbanan tog jag upp min mobil för att kolla att den inte hade fått någon repa. Det skulle vara typiskt - första veckan liksom. Men det verkade inte vara så farligt. Själva telefonen hade klarat sig, men skalet hade en stor spricka rakt över. Jag svor lågt för mig själv. Men var ändå glad över att det inte var värre. Jag bestämde mig för att kolla min twitter, nu när jag ändå hade tid. Jag tryckte på mittenknappen för att kunna låsa upp telefonen. Och blev förvirrad. Jag kände inte igen bakgrunden. Jag hade för mig att jag hade en på min katt, Tryffel, men den här visade en blond kille som inte såg alldeles för nykter ut. Jag rynkade pannan. Det här var ingen av mina kompisar.
Då slog det mig.
Det här var inte min mobil.
Ojoj, vad tror ni kommer att hända nu? Melanie är i London och har råkat byta ut sin telefon med en "stranger"... Nästa kapitel kommer om två dagar!
