Kapitel 7 - Dream on, Roman Lob
Så fort jag hade kommit på tunnelbanan tog jag upp min mobil för att kolla att den inte hade fått någon repa. Det skulle vara typiskt - första veckan liksom. Men det verkade inte vara så farligt. Själva telefonen hade klarat sig, men skalet hade en stor spricka rakt över. Jag svor lågt för mig själv. Men var ändå glad över att det inte var värre. Jag bestämde mig för att kolla min twitter, nu när jag ändå hade tid. Jag tryckte på mittenknappen för att kunna låsa upp telefonen. Och blev förvirrad. Jag kände inte igen bakgrunden. Jag hade för mig att jag hade en på min katt, Tryffel, men den här visade en blond kille som inte såg alldeles för nykter ut. Jag rynkade pannan. Det här var ingen av mina kompisar.
Då slog det mig.
Det här var inte min mobil.
„I’m just gonna get some coffee around the corner, I’ll be back in a minute!“
„Sure. Get me a milkshake or something.“
Alyssa försvann i folkmassan och lämnade mig ensam kvar utanför New Yorker. Jag gick runt lite bland kläderna och kollade, utan att leta efter något särskilt. När Alyssa hade varit borta i minst tio minuter tog jag med mig ett par plagg och gick in i omklädningsrummet, för att fördriva tiden lite. Eftersom mina pengar skulle räcka så pass länge så bestämde jag mig för att bara köpa ett par jeansshorts som var nedsatta, men ändå rätt snygga.
När jag kom ut ur affären stod Alyssa där med två pappersmuggar i händerna, och kollade surt på mig.
„I’ve been trying to call you like ten times! Why didn’t you answer? I’ve been worried like shit, some random pedophile could have kidnapped you! You could’ve been ran over by a car, you could...“
Jag hyschade och visade med händerna att hon skulle ta det lugnt.
„Wow, chill down Lyss. I just went into the store. Got tired of waiting. You took quite long time didn’t you?“
Hon nickade.
„I’m sorry.“ Hon log ursäktande mot mig. “They didn’t have milkshake, but I got you a juice instead. Here.“ Hon gav mig en av muggarna. Jag öppnade locket och kikade i den. Apelsinjuice. Inte min favorit, men jaja. Whatever. Jag stoppade i sugröret och tog en slurk.
„I’m still wondering why you didn’t answer when I called. I’ve got the right number, right?“
Just det. Telefonen. Det hade jag glömt.
„Oh. I forgot to tell you that. I ran into a boy earlier today, and somehow we managed to switch phones. Wierd story, but yeah. Good you reminded me.“
Hon kollade på mig med stora ögon.
„You have to call him!“
Jag tittade på henne med tvivlande blick, tog upp telefonen ur fickan och höll den framför henne.
„And how shall I do that? I got his phone.“
Hon slog sig för pannan och suckade.
„Just call your own number, dumbass!“
Pinsamt.
„I was joking.“
Hon skrattade.
„Yeah, sure.“
„I was!“
Hon bara skakade på huvudet. Jag lät mobilen glida ner i min adidas-väska igen, och gjorde en ansats att ta en till slurk av min juice. Men innan mina läppar hann nudda sugröret skrek Alyssa.
„MEL!“
Vi hade börjat gå igen, så jag vände mig irriterat om mot henne.
„What!?“
„So are you gonna call him or not?“
„Gosh Lyss, you scared the hell out of me! Yes, ofcourse I am, but not right now.“
Jag fnös och vände mig om. Men kände snart hur en hand grep tag om min arm.
„But why not?“
Jag suckade, och vände mig irriterat om. Vad var det för fel på den här människan? Hon måste ha världens sämsta tålamod.
„Yeez! Okay, okay! I’m gonna call him.“
Hon log stort.
„Yeay!“
Nu var det väl knappast ingen idé att säga emot längre. Jag kollade omkring. Det kändes inte som om jag skulle få ut särskilt mycket av samtalet om jag ringde här, mitt på Oxfordstreet.
„Could we go to the park over there?“
Alyssa nickade.
„Sure.“
