Kapitel 9 - Där jag hänger min hatt, Norlie & KKV
The phone started to ring again, and one time after that too. I let it ring out both of the times. Louis looked a little bit disappointed, but didn’t say anything against my behaviour. I waited another five minutes to see if Alyssa really’d given up. She seemed to.
„Finally.“
I decided to do what I had to before I changed my mind. I opened the keypad and tipped in my number, before placing the phone to my ear. I put a finger in front of my lips, tell Louis to be quiet. His smile was huge, and he looked very excited. I laughed as the signals went by.
After I got it to ten signals, and no one had answered, I was about to end the call. When suddenly a high, soft voice spoke:
„Hello?“
Melanies POV
„Fuck! He has got a password! Who is this handsome boy by the way?“
Vi hade satt oss ner på gräsmattan i den stora parken - som tydligen hette Hyde Park - , där Alyssa kvickt hade snott till sig mobilen. Jag flyttade mig närmare henne för att se vad hon kollade på. Jag skrattade. Hon hade fått syn på skärmsläckaren.
„I really don’t know. Not the boy I ran into, at least.“
Hon kollade glatt på mig.
„Good. Then I maybe still don’t have to give up the hopes. I don’t wanna be a concurrance to my lovely cousin.“
Jag nickade. Men förstod sen plötsligt vad hon just hade sagt.
„Gosh, Lyss! I’m gonna get back my phone! It’s not like we’re gonna get together or something.“
„Oh yes you are! You’re gonna marry and get loads of beautiful little children with curls and sparkling eyes!“
Jag suckade. Jag älskade min kusin, men ibland kunde hon vara rätt jobbig. Whatever.
„I don’t think I’ll be able to call him anyway. As you just said, he’s got a password.“
Hennes leende sjönk.
„Oh Fuck.“
Jag nickade, och vi blev tysta. Vad skulle jag göra nu? Det fanns väl inte så mycket annat att göra än att hoppas på att han skulle ringa upp mig.
Som om någon hade hört mina tankar började telefonen plötsligt vibrera. Jag tog snabbt upp telefonen och kollade på nummerpresentatören. Yes! Det var mitt nummer! Jag visade telefonen för Alyssa. Hon spärrade upp ögonen.
„Answer it!“
Jag log.
„I will.“
Jag tvekade i några sekunder, men tryckte sen på svara och förde telefonen mot örat.
„Hello?“
Det tog några sekunder innan jag hörde en relativt mörk, mjuk röst svara.
„Is this the mysterious girl with the pink iPhone shell I bumped into earlier this day?“
Jag kände hur mina läppar krökte sig i ett leende.
„It is.“
Killen som just i det här ögonblicket antagligen med största säkerhet höll i min telefon skrattade lågmält, vilket fick mina armar att knottra sig - på ett positivt sätt.
„Good.“
Jag skrattade också, och han fortsatte:
„I’m really sorry for that. I hope you didn’t get hurt?“
Jag skakade på huvudet, och glömde för en sekund bort att han inte kunde se mig. Alyssa kollade nyfiket på mig. När jag insåg att han väntade på ett svar, skyndade jag mig att svara:
„No, no, ofcourse not! I’m all great!“
Innan jag hann fråga hur det hade gått för honom, bröt hans röst den korta tystnad som mitt svar hade efterlämnat.
„I suppose you want you’re phone back? I was thinking... do you maybe have time to meet me this afternoon, or if not, tomorrow?“
Jag kollade på klockan. Det var trettiofem minuter tills vi skulle vara hemma.
„I’ve gotta be home soon, so tomorrow would be great?“ Jag skyndande mig att lägga till: „If it’s okay for you, I mean?“
Jag hörde hur något prasslade på andra sidan luren.
„Yes, of course! I’ve got some free days, so it’s all cool! Should we say the same place as today?“
Jag kunde nästan höra hur han flinade genom telefonen.
„Yeah, sure, let’s bump into eachother in the doorway!“
Han kunde höra hur han skrattade åt mitt entusiastiska tonfall. Alyssa däremot kollade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag lade mig ner i gräset och återgick till att koncentrera mig på samtalet. Min kusin följde mig med blicken.
„Just joking. What time shall we meet?“
