MilkshakeStories - Stories about One Direction

Jag lyssnade noggrannare.

I would walk through the desert I would walk down the isle

I would swim all the oceans just to see you smile

Whatever it takes is fine

Oh oh oooh oh so put your hands up

Oh oh oooh oh coz it's a stand up

And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart

Every piece of your heart

Jag var helt säker - det var min röst jag hörde.

 

 

Jag kände igen låten från när jag spelade den tidigare under kvällen, i väntan på att Olof och Iza skulle komma hem. Då gick det upp ett ljus för mig...

„Safira!“

Iza hyschade irriterat åt mig. Jag himlade med ögonen och spände dem istället i Safira. Hon log ondskefullt. Hon hade spelat in mig. Det förklarade ju saken. Hon hade säkert laddat upp den på youtube, och nu satt hon och lyssnade på den samtidigt som hon kollade på twitcamen. Jag andades ut. Då var det bara att hoppas att inte för många skulle se den då...

Jag kollade på flikarna som Safira hade uppe. Twitcamen... Facebook... Twitter... men inget youtube. Jag kliade mig i huvudet. Var kom det ifrån då? Precis när jag tänkte fråga henne avbröts sången, och en annan röst - som konstigt nog inte hade sagt något under hela låten - hördes igen. Nämligen Zayns.

„Wow, that girl has a really great voice!“

Vänta, Va?

„Thank you...“ Han letade med ögonen över skärmen. Jag kunde inte andas. Pratade han om mig!? Zayn verkade hitta vad han letade efter. „... @Safira_swag! Your friend is really talented!“

Jag blev nästan bedövad av Safiras glädjetjut brevid mig. Iza och Olof kollade argt på oss, medan Simon bara satt i soffan, fortfarande med ögonen fästa på mobilen han hade i handen. Han verkade vara van vid det här.

„Vad är det??“

Iza hade pausat filmen, och satt nu och kollade med irriterad blick på oss. Safira bara hyschade åt henne, och visade åt mig att vända uppmärksamheten mot datorn. Hon pekade på chattrutan, och jag såg hur många redan hade kommenterat:

„She’s great! Do you know her twittername?“

„Beautiful!“

„Love it... what’s her name? I wanna follow her on twitter!“

„She is good. But why don’t you check out my cover of WMYB instead?“

„This sucks“

Jag försökte att ignorera den sista kommentaren - de flesta var ju ändå snälla. Jag såg hur Zayn for med blicken över skärmen, för att sedan snabbt låta fingrarna smattra mot tangentbordet. Några sekunder senare lyste Safiras mobil upp. Jag såg hur hon for med ögonen över skärmen, och hur hon sedan slog handen för munnen, för att hejda det skrik som slank ur hennes strupe. Hon visade mobilen för mig.

Mention from @zaynmalik: „@safira_swag hey love. What’s your friends name? xx“

Jag såg hur hon bet sig i läppen för att inte skrika rakt ut, när hon med darrande händer tog upp mobilen och låste upp den, innan hon gick in på twitter. Sidan med mentions kom upp automatiskt. Hon tryckte på Zayns - ja, Zayns - tweet till henne, och tvekade kort innan hon började skriva.

„@zaynmalik OMG OMG OMG YOU TWEETED ME!!!“

Hon andades ett djupt andetag, strök det och började om.

„@zaynmalik her twittername is @mel_holly95 :) Love you<3 xx“

Hon tryckte på skicka, och andades ännu ett djupt andetag, innan hon låste mobilen och lät den landa i knät. Jag insåg plötsligt att jag hade hållit andan hur länge som helst, och drog också ett djupt andetag, vilket ledde till att jag började hosta som en galning. Som tur var lyckades jag få stopp på det ganska snabbt. Jag torkade bort några tårar som hade lyckats ta sig fram, och vände sedan blicken mot Zayn. Han hade blicken fäst på datorn - antagligen för att kolla sina mentions. Man såg hur hans ögon vandrade upp och ner, ibland skakade han på huvudet. Plötsligt stannade hans ögon till, och ett stort leende smög sig upp på hans läppar.

Några klickljud hördes, innan han lutade sig tillbaka, och vände blicken mot kameran igen, med ett belåtet leende på läpparna.

„So, apparently this girls name is Melanie.“ Han gjorde en kort paus. „Melanie Holly.“

Trots de två år som skiljde oss åt, så var jag och Simon otroligt tajta. Om man inte kände oss skulle man antagligen tro att vi var syskon. Ibland började jag nästan själv tro att jag och Safira av misstag måste ha bytts ut på BB när vi föddes. För hon var verkligen mer olik Simon än en ödla var lik ett marsvin. Om det inte hade varit för det identiska svarta håret och den gyllenbruna nyansen i huden hade man aldrig kunnat tro att de var syskon.

Iza brukade reta mig för att jag var med Simon så mycket. Hon sa att det bara var en tidsfråga innan vi gifte oss och fick barn. Jag räckte alltid ut tungan åt henne, eller skakade bara skrattandes på huvudet. Jag visste att det aldrig skulle bli så mellan mig och Simon. Han var som en bror för mig. Men jag började allt oftare tvivla på att han kände likadant.  

From the moment I met you

Everything changed

I knew I had to get you

Whatever the pain

I had to take you and make you mine...

Olof och Iza hade tagit ovanligt lång tid på sig. Efter ett tag hade vi inte kommit på något mer att göra, så både Safira och Simon hade satt sig med sina telefoner och gått över till att vara osociala. I brist på annat - som inte som vissa andra hade tillgång till överdrivet utvecklad teknologi - hade jag snott till mig Olofs gitarr från väggen och börjat spela lite. Jag visste inte riktigt vad det var jag sjöng. Just nu var det en låt jag hade hört på radion här om dagen. Jag hade ingen aning om vad den hette - eller vem som hade gjort den - men ändå kunde jag texten nästintill perfekt, vilket förvånade mig.

...Cause you stole my heart...

Jag hade precis dragit det sista draget med fingrarna över strängarna, och låtit ackordet klinga ut, när jag hörde hur dörren öppnades ute i hallen. Vi flög upp alla tre ur soffan, och sprang ut för att skälla på de att de hade tagit så lång tid på sig. Väl ute i hallen möttes vi av en snöig Olof och en lika snöig Iza. Simon och Safira kramade båda om Iza, som ursäktade sig för att de hade dröjt så pass länge.

„Man kunde knappt se någonting ute!“

Jag muttrade lite, men orkade inte vara särskilt sur på henne. Istället log jag konstigt mot henne.

„Vad hyrde ni för film?“

*

Jag hade hoppats på en skräckfilm, men eftersom Iza hade otroligt svårt för dem så hade det istället blivit en romantisk komedi, som jag redan hade sett ett antal gånger - Love Actually. Iza och Olof satt ihopkurade brevid varandra i soffan, medan jag satt i andra delen av den, mellan Simon och Safira. Sistnämnda verkade dock inte vara särskilt intresserad av filmen, utan satt med datorn i knät och hörsnäckor i öronen och verkade vara helt avskärmad från omvärlden. Hon ryckte till när jag pickade henne på axeln. När hon fattade att jag ville prata med henne tog hon av hörlurarna.

„Vad gör du?“

Jag kollade frågande på henne. Hon nickade mot skärmen.

„Kollar på en twitcam med Zayn. Du stör.“

Hon lät irriterad, och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag visste, efter vad Safira hade berättat, att denne Zayn var en av medlemmarna i ett mycket populärt pojkband som hon fullständigt avgudade. Hon brukade säga att hon inte kunde välja vem av dem hon gillade mest, men jag misstänkte att hon var lite extra besatt av just denne svarthårige kille med de bruna ögonen. Jag kunde inte ignorera faktumet att han faktiskt såg väldigt bra ut.

När Safira verkade förstå att jag inte hade någon tanke på att lämna henne i fred gav hon mig en av sina hörsnäckor, som jag stoppade i örat. Jag slängde en snabb blick på TVn, men min uppmärksamhet återgick snabbt till datorn igen när ljuden i hörsnäckan nådde mig. Först hörde jag bara brus. Men plötsligt hördes en killes röst - den brittiska accenten gick inte att undgå att höra.

„So... What are you guys up to tonight?“

Man kunde se på hans ögon hur han läste något på sin egen dataskärm. Jag kollade på chattrutan, där Safira just höll på att skriva något, men la inte särskilt stor uppmärksamhet vid vad det stod, utan återgick istället till att kolla på Zayn. Efter ett tag blev det dock långtråkigt och jag vände blicken mot TVn. Efter situationen att döma hade vi tagit oss igenom ungefär halva filmen.

Jag hade nästan fullständigt glömt bort att jag hade ljudet av Zayns twitcam i öronen när jag plötsligt hörde min egen röst.

Va?

Jag, som nästan hade slumrat till av uttråkan, blev plötsligt klarvaken. Jag nöp mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det gjorde jag inte. Jag vände blixtsnabbt blicken mot datorn, och fick se Zayn sitta med huvudet stött på ena handen, och ett leende på läpparna. Jag lyssnade noggrannare.

I would walk through the desert I would walk down the isle

I would swim all the oceans just to see you smile

Whatever it takes is fine

Oh oh oooh oh so put your hands up

Oh oh oooh oh coz it's a stand up

And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart

Every piece of your heart

Jag var helt säker - det var min röst jag hörde.  

Jag slog upp en av böckerna, och läste på insidan:

Melanie Holly, 8/7-2012

Mitt hjärta fylldes med ens av alla möjliga blandade känslor. Nostalgi. Glädje. Sorg. Längtan. Andra sorters känslor som jag inte hade känt på vad som kändes som tusentals år. Som jag aldrig trott att jag någonsin skulle känna igen.

Jag slog ihop boken, log mot mina barn, och tog ett djupt andetag.

„Come here. I’m gonna tell you a story.“

December 2011

Jag skruvade lätt på gitarrens stämskruvar och drog sen med handen över strängarna. Jag lyssnade noga om det var någon ton som skar sig, men hörde ingen. Så jag satte mig till rätta och slöt ögonen.

You’ve been standing by my side

Let me going back in time

Doing whatever I want

You’ve touched my heart

Jag hade alltid älskat musik. Så långt jag kunde minnas hade jag sjungit, och redan i tidig ålder hade jag börjat lära mig att spela gitarr.

I keep thinking I have time

To continue down the line

But I never thought about to ask

What’s in your mind

Min största dröm var att bli sångerska, och att kunna försörja mig på musiken. Sedan något år tillbaka skrev jag mina egna låtar. Men på grund av min blyghet hade jag aldrig riktigt vågat visa de för någon.

Jag hörde plötsligt ett slag mot fönstret, som om någon hade kastat en sten på det. Jag lade ner gitarren bredvid mig på sängen, och skuttade med lätta steg bort mot fönstret, fick upp hasparna och lutade mig ut. Men där var ingen. Jag rynkade pannan, och skulle precis stänga fönstret igen, när jag kände hur någonting träffade min panna.

„Aj!“

Jag kollade runt, och såg plötsligt en skepnad. Jag kisade för att se vem det var i mörkret. Klockan var bara tre, men det var vinter och solen gick ner tidigt.

„Iza?“

Hennes välbekanta röda mössa lyste i mörkret. Det var ingen tvekan om att det var hon. Hon vände upp huvudet och log mot mig.

„Ska du med hem till Olof och kolla på film? Safira och Simon hänger också med.“

Jag funderade en kort stund på gitarrspelandet och färdigskrivandet av låten, men bestämde mig för att skita i det. Det kunde jag ju göra senare. Jag nickade.

„Absolut. Ska bara plocka undan gitarren.“

Jag stängde fönstret, och skuttade bort till sängen för att stoppa in gitarren i fodralet och ställa den på sin plats vid väggen. Jag drog ut en mörkblå hoodie ur byrålådan, och borstade snabbt igenom mitt hår, innan jag sprang nerför trappan. Nere i köket mötte jag mamma, som var i full färd med att baka lussebullar. Jag gav henne en snabb kram.

„Iza är här. Är det okej om jag följer med henne hem till Olof?“

Mamma kollade snabbt upp på mig, men återgick sedan till att koncentrera sig på knådandet.

„Visst. När kommer du hem?“

Jag kollade på klockan. Och ryckte på axlarna.

„Jag vet inte. Kanske vid nio-tio?“

Hon nickade, och log.

„Ha så kul då.“

Jag gav henne en puss på kinden och försvann ut i hallen, där jag möttes av en huttrande Iza. Hon stod och gnuggade händerna mot kroppen otåligt medan jag snörade på mig mina stövlar.

„Herregud, har ni ingen värme i det här huset?“

Jag ignorerade hennes fråga, och drog snabbt på mig mina vantar och min parkas, innan jag öppnade dörren. Så fort vi hade kommit ut på trappen kände jag den kalla, friska vinterluften slå emot mitt ansikte. Jag andades djupt. Gud, vad härligt det var. Vintern hade kommit ovanligt tidigt i år. Nu var det en vecka kvar till Lucia, men snön var redan halvmeterhög.

*

Vi tog den vanliga vägen hem till Olof - som turligt nog inte bodde alldeles för långt bort. Faktum var att vi egentligen bodde i samma kvarter allihopa. Med allihopa menade jag mig, Iza, Olof och Simon & Safira. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi hade lärt känna varandra. Jag menar - jag och Iza var ju de enda som gick i samma klass. Iza hade haft en crush på Olof i jag vet inte inte hur länge, när de någon gång i mitten av terminen hade blivit tillsammans. Efter det hade han börjat umgås med oss båda, och hans bästis Simon hade inte varit sen att hänga på heller. Sen vi hade lärt känna Safira - Simons lillasyster som var lika gammal som oss - var vi fullbordade. Nuförtiden umgicks vi så ofta det gick - vi var oskiljaktiga. Att det fanns en ålderskillnad mellan oss märktes inte alls. Olof och Simon var båda arton, och gick sista året på gymnasiet, medan vi gick första. Men oftast kändes det väl som om vi var de som var de äldre - jag började nästan på allvar tro att killar slutade att utvecklas efter fem års ålder. Suck.

Andra kapitlet - here you go.

 

„...And so the bear and the rabbit moved into an old tree and lived happily until the end of their lives.“

Jag kollade ner på Cathy, som hade somnat i mitt knä, och skrattade tyst för mig själv. Det var sommarlov för både mig och barnen, och vi hade idag bestämt oss för att tillbringa dagen uppe på vinden och kolla på gamla saker. Det var dels roligt för barnen, men även för mig - det fanns så mycket jag inte ens mindes att jag hade. Cathy hade till exempel hittat min gamla barnbokssamling jag hade läst i när jag var riktigt liten.

„Mommy, what’s this?“

Jag kollade upp på Aidan som stod i andra sidan rummet och rotade i en stor flyttkartong. Han lyfte upp ett träskrin. Jag rynkade pannan, och viftade åt honom åt komma närmare.

„Come here.“

Aidan fick kämpa lite med att kunna hålla det stora - och tydligen rätt tunga - skrinet i sina sexåriga små armar, men när han fick ett någolunda bra grepp om det släntrade han över till mig, och ställde ner skrinet en bit ifrån mig. Jag lyfte upp Cathy och la henne på en filt, så att hon kunde sova vidare medan jag hasade mig fram till Aidan för att kolla. Han sköt skrinet mot mig. Det verkade vara rätt så gammalt, men ändå inte. Jag drog med fingrarna över de röda utsmyckningarna på det välvda locket och rynkade pannan.

„I can’t remember this. It must be daddys.“

Jag lät min blick glida över skrinet, och såg plötsligt något som fångade min uppmärksamhet. På mitten av locket var två bokstäver ingraverade. MH. Mina initialer. Jag tog upp skrinet och vände och vred på det. „Or from my childhood.“ Jag vände huvudet mot Aidan. „Did you saw a key somewhere? It’s locked.“

Han skakade på huvudet, och jag kunde inte låta bli att undra vad som fanns inuti. Var det en gammal dagbok? Brev? Jag var så upptagen av mina tankar att jag inte hade märkt att Cathy hade vaknat.

„Mommy, mommy?“

Jag vände på huvudet, och log mot henne.

„Yes, darling?“

„My back hurts.“ Hon grimaserade, och jag lyfte upp henne, och pussade henne på pannan.

„Where?“

Hon pekade på sidan av nedre delen av ryggen, och jag vände på henne för att kolla. På huden kunde man se ett märke av något hon antagligen hade legat på. Jag blåste på stället, satte ner henne bredvid Aidan, och lutade mig över filten för att kolla vad hon hade legat på, och ta bort det så ingen skadade sig ytterligare.

„There.“

Cathy pekade med sina knubbiga små fingrar mot ett ställe mitt på filten. När jag såg vad hon hade legat på kände jag mina läppar formas till ett leende. Det var en nyckel. Jag tog upp den och höll upp den framför Aidan och Cathy.

„Do you think it fits in the lock?“

De nickade, med gapande munnar. Jag skrattade åt deras gulliga miner, och tog sedan upp skrinet.

„Okay. I’ll try.“

Jag stoppade långsamt nyckeln i låset - den passade, kanske inte alldeles för oväntat - och vred på den, ändå tills jag hörde ett lätt klick. Jag kollade lite teatraliskt på barnen.

„Wanna open and see?“

De nickade, och både Cathy och Aidan tog tag i varsin kant av locket, och slog upp det.

„U-p-a-l-l-n-i-g-h-t? O-n-e-d-i-r-e-c-t-i-o-n? What’s that, mummy?“

När min sexårige son uttalade de välbekanta, men sen så länge bortglömda orden stannade verkligheten upp för mig. Minnena kom tillbaka. Minnen, som jag förträngt för åratal sen. Men nu kom allting över mig som en flodvåg. Jag stoppade ner handen i det gamla träskrinet och tog upp skivorna, böckerna och de ihopvikta affischerna. Jag slog upp en av böckerna, och läste på insidan:

Melanie Holly, 8/7-2012

Mitt hjärta fylldes med ens av alla möjliga blandade känslor. Nostalgi. Glädje. Sorg. Längtan. Andra sorters känslor som jag inte hade känt på vad som kändes som tusentals år. Som jag aldrig trott att jag någonsin skulle känna igen.

Jag slog ihop boken, log mot mina barn, och tog ett djupt andetag.

„Come here. I’m gonna tell you a story.“

Första kapitlet alltså! Vad tycker ni? Tror ni att det kommer att kunna bli något bra?;) Angående låten i rubriken, så tänkte jag förklara det lite kort för er: 

Den här novellen heter "Soundtrack of a dream". Anledningen till det är att jag har valt ut en låt som jag har lyssnat på när jag har skrivit kapitlena. Se det som en sorts bakgrundsmusik - själva innehållet i låttexten har inget samband med novellen. Men jag uppmanar er att lyssna på låten i rubriken om ni vill känna novellen i djupet på samma sätt som jag gjorde när jag skrev den. Jag kommer alltså att ha med en låttitel i varje kapitel framöver, och detta är anledningen. 

Kram!