MilkshakeStories - Stories about One Direction

Jag avbröts av de första tonerna, som mjukt nådde mina öron genom hörlurarna, och fylldes plötsligt av panik.

Tänk om nånting går fel?

Jag kände hur mina ben förvandlades till spagetti. Snart skulle jag börja sjunga. Men jag visste då inte om jag kunde. Jag kollade upp på Keith, som log, och nickade. Jag såg hur hans läppar mimade någonting i stil med: „Good Luck“

Plötsligt kände jag hur modet återvände.

Det här är min dröm. Det är vad jag vill göra.

Det var det. Det var vad jag ville göra. Med ens var allt tvivel som bortblåst. Jag kände bara musiken, som genomflödade hela min kropp. Jag log stort.

Och öppnade munnen och sjöng.

Liams POV

We walked up the stairs to the studio, Louis poking Zayn and Niall chatting with Harry about something I wasn’t into. I was to tired to pay attention to anything. I could have fall asleep right now, but knew I had to keep myself up for another five hours, record parts of a new single in the studio.

„Not in the mood today, Li?“

Harry poked me easily and grinned at me. I gave him a tiny smile back.

„No, Haz, I’m just tired.“

He nodded and got back to chat with Niall again. I struggled myself up the last steps and pushed lightly on the doorbell. Three seconds later, we saw Lindsey come around the corner, and walking against us with a smile on her lips. She opened the door.

„Hey boys. Keith is busy at the moment, but I’m sure it won’t take too long. Do what you want.“

I let out a deep breath in relief. Then I maybe could get myself a little nap. I pulled myself towards the sofa, while the other boys went directly to the coffeeautomat. Niall turned his head towards me, but had his eyes on the bowl with fruits that was standing on the table.

„Need some coffee, bro? You seem quite sleepy.“

I shook my head and sat down.

„Wake me up when it’s time.“

I leaned back and closed my eyes. I was just about to fall into the sleep... when I suddenly heard a voice. And suddenly, I was wide awake. I kept my eyes closed, but straightened myself up, so I could hear better.

It was the voice of a girl. Soft but still strong, and sometimes a little bit raspy. She was singing a song I knew more than well - Stop crying your heart out by Oasis. I smiled to myself. It was a beautiful song itself, but this voice made it sound freaking amazing. I opened my eyes a little, and tried to hear from were the sound was coming.

Cos all of the stars

Are fading away

Just try not to worry

You’ll see them someday

My eyes fell on a door on the left side of the room. It wasn’t really closed, but open with only a one-centimeter-gap. I listened to the familiar words.

Take what you need

And be on your way

And stop crying your heart out

All of a sudden, I got a strange feeling. There was something with this voice... something familiar.

Suddenly, it hit me. My eyes flung wide open.

„Zayn!!“

Everyone looked at me. I must have been looking like someone’d died or something, because they - especially Zayn - were looking at me with anxious faces.

„Liam? What’s wrong?“

Zayn took a step forward. I shook my head.

„Nothing.“ Harry and Louis laughed. I held up a finger in front of me. „Listen, Zayn.“

Everyone turned silent, except Louis, who was now laying on the ground laughing and rolling around like a moron, and Harry, who was tickeling him. But when I looked at them with an severe face, they shut up too.

They listened a while, before again starting to do what they did before. Zayn looked at me with an asking expression. I nodded against the door.

„It’s her!“

My words seemed to clear something up. His eyes suddenly became wide open.

„You’re kidding me.“

I nodded, breathless.

„I know.“

Zayn waited for a second. I knew he thought exactly the same I was thinking. What was she doing here? I knew I’d asked Keith to invite her to come and sing, but I never thought It would actually happen. I looked at Zayn, who shook his head. But then suddenly stopped, looked me in the eyes, and smile like crazy. Before I could do anything, he was halfway on the way to the door. It took me a while to understand what he was doing. But when I did, I acted like a speedmonkey. I grabbed his arm, just as he was about to knock. I forced him to face me. Then I took a deep breath.

„Zayn. I can’t do this.“

He grinned.

„Why not? You’ve been thinking about this girl 24/7 all week - and don’t tell me you don’t, because I know you’ve. You have to take the chance!“

I closed my eyes.

„Zayn... I don’t think this is a good idea.“

I felt my stomach flatter. I opened my eyes again, and stared at Zayn. He just smiled.

„’Course you don’t.“

He turned around and knocked the door. I gasped.

„Zayn!“

But it was too late.

Jag hängde upp min väska och min jeansjacka på en galge, och kollade samtidigt på utmärkelserna som var upphängda överallt på väggen. Bara tanken på att stora artister som Westlife, Olly Murs och Shayne Ward hade satt sin fot i samma studio som jag nu stod i fick mitt hjärta att slå dubbelslag.

„Cool, huh?“

Jag rodnade lätt och nickade.

„Very.“

Hon log, och dröjde en liten stund med blicken på väggen, innan hon nickade bortåt, genom rummet.

„Ready to meet Keith?“

Jag kände nervositeten komma, men bestämde mig för att ignorera den. Istället log jag brett.

„Sure.“

Nervositeten hade gått över snabbt. Keith var - liksom Lindsey - en av de trevligaste människorna jag mött, och vi hade klickat direkt. Efter att jag hade pratat med honom i ungefär en halvtimme kändes det som om jag hade känt honom i åratal.

Han berättade om hur han hade sett min cover på youtube, och påstod att jag hade enorm talang. När han berättade att deras projekt med mig - om jag hade tur och kunde charma Simon tillräckligt mycket - eventuellt skulle kunna leda till ett skivkontrakt blev jag helt utom mig. Jag försökte att inte flippa ur - vilket jag antagligen hade gjort om jag inte hade sett till att skärpa mig, men såg ändå till att jag tackade ordentligt, flera gånger. Jag ville krama om honom, så glad var jag, men bestämde mig för att det var lite opassande. Dessutom var ju ingenting säkert. Jag fick fylla i ett antal papper som han gav mig, och jag fick berätta lite kort om mig själv. Han verkade tycka att det var väldigt intressant att jag kom från Sverige, och frågade en del om hur det var där, mer av ren nyfikenhet än av byråkratiska anledningar, antog jag. Till slut hade han avslutat med ett:

„I look forward to work with you, Melanie Holly.“

*

„I have the backings to Stand up here. If you just put on the headphones, and take the microphone over there, you’re free to start.“

Det hade äntligen blivit dags för mig att provsjunga. Och oväntat nog var jag inte ett dugg nervös. Jag kollade frågande på Keith.

„Stand up?“

Nu var det hans tur att se oförstående ut. Han granskade mig en stund, innan han trevande svarade.

„The song you are singing on your cover...?“

När jag tänkte efter så hade jag faktiskt aldrig tagit reda på vad låten jag hade sjungit den där dagen hette. Det hade känts så orelevant - liksom, jag hade bara hört den på radion en gång eller nåt. Faktum var att jag inte ens mindes texten.

„I don’t even know the lyrics anymore. Who is singing it by the way?“

Han stirrade på mig.

„Oh, I thought...“ han verkade ångra sig i sista sekund. „Nevermind.“ Istället gick han bort till mixerbordet och hämtade ett papperhäfte. Han gav den till mig.

„Choose one of the songs here then.“

Jag tog emot häftet, och bläddrade länge och väl i det, innan jag bestämde mig för „Stop crying your heart out“ av Oasis. Det var en av mina favoritlåtar sen barnsben - och dessutom den enda jag kände igen. Jag gav tillbaka häftet till Keith med ett leende, och gick och ställde mig vid mikrofonen. Precis innan jag skulle sätta på mig hörlurarna hörde jag hur Keith frågade:

„Which song did you choose?“

Jag var verkligen ett dumhuvud.

Jag log förläget.

„Stop crying your heart out by Oasis.“

Han log och nickade, och jag satte på mig hörlurarna. Och tänkte på hur sjukt det var att jag faktiskt stod här. Jag hade varit här i mindre än två veckor, och redan fått möjlighet att göra något jag aldrig hade trott var möjligt. Jag var ju bara en liten vanlig tjej från Sverige, som...

Jag avbröts av de första tonerna, som mjukt nådde mina öron genom hörlurarna, och fylldes plötsligt av panik.

Tänk om nånting går fel?

Jag kände hur mina ben förvandlades till spagetti. Snart skulle jag börja sjunga. Men jag visste då inte om jag kunde. Jag kollade upp på Keith, som log, och nickade. Jag såg hur hans läppar mimade någonting i stil med: „Good Luck“

Plötsligt kände jag hur modet återvände.

Det här är min dröm. Det är vad jag vill göra.

Det var det. Det var vad jag ville göra. Med ens var allt tvivel som bortblåst. Jag kände bara musiken, som genomflödade hela min kropp. Jag log stort.

Och öppnade munnen och sjöng.

Safira babblade på en liten stund till om allt som hade hänt hemma. Simon hade fått sparken från sommarkursen och hade istället öppnat café på deras bakgård - det gick faktiskt ganska bra, han hade anställt Safira och Iza också - som jobbade när hon hade fritt från pluggandet. Olof hade sitt jobb på Clas Ohlson, och det verkade som om det gick bra för honom, för han skulle antagligen få fortsätta till hösten också. Hon hälsade också från alla, och sa att de saknade mig jättemycket. Jag kände hur jag nästan längtade hem när hon berättade om allt där hemma. Jag tänkte på de mysiga grillkvällarna, volleybollmatcherna på stranden, allt bad och annat som jag missade. Men jag är här nu. Jag intalade mig att jag hade det minst lika bra. Skuffade undan alla tankar på hemlängtan.

Jag bad Safira hälsa till alla att jag saknade dem. Och att jag önskade att de hade varit här med mig.

När jag lade på hade jag nästan glömt Liam. Men så fort jag kollade på min telefon kom allt över mig igen. Jag tog ett djupt andetag. Och gick in på twitter. Jag behövde ju kolla om det verkligen var han? Det fanns säkert flera Liam Payne i världen. Jag försökte intala mig att det säkert inte var han. Varför skulle det vara han? Det var säkert nån annan.

Trots mina försök att övertyga mig själv, så visste jag nog innerst inne redan svaret.

Liams POV

Followed.

I bit me in my lip. And what now? Should I tweet her? But that would probably cause third worldwar on twitter. I could imagine it, because I remembered when Zayn did tweet to Perrie some times this spring. Unfortunately, it didn’t work. She couldn’t stand the hate from the fans. I shook my head. I didn’t want to ruin something that might come before it had started. I’d better keep it to myself now. But surely the fans would find out about it soon anyway.

Wait - what was I thinking of? I was sitting here, making up plans for my future, involving a girl who probably didn’t even remember me. I was such a fool.

„Don’t give up, Liam.“

I suddenly remembered what Zayn had said to me before he left together with the other boys. I didn’t remember where they’d go, but actually, I didn’t really mind.

Don’t give up, Liam. Don’t give up.

I wont, I wanted to tell myself. I wont.

I forced myself to take a look at the clock on the wall. We still had ten minutes left. I looked back at my phone.

And suddenly I got an idea.

I stopped my finger, who was right about to touch the DM-button, and thought about it for a second. Then I smiled.

Yes. That is it.

*

Melanies POV

„Direct message from @KeithGibbon“

Jag stirrade på min telefon, och rynkade pannan. Vem tusan var Keith Gibbon? Jag låste upp min telefon - sen Alyssa hade börjat sno den för att kolla om jag hade messat något med Liam hade jag varit tvungen att sätta kod på den. Jag förstod henne inte riktigt - jag hade ju inte ens hans nummer? Whatever. Jag klickade in mig på twitter, och in på mina privata meddelanden. Som väntat fanns där flera från @safira_swag, men även ett från denne mystiske @KeithGibbon. Jag hoppades att han inte var någon pedofil eller något.

„@KeithGibbon: Hello. We’ve seen your clip on youtube, and think you are very talented. We’ve also seen from your tweets that you’re apparently in London right now. If you’re interested in maybe coming to the studio sometime, please contact us? It would be a honour for us.“

Jag fattade inte riktigt. Va? Jag hade väl inga klipp på youtube. Det måste vara en pedofil som vill åt mig. Jag suckade. Men kom plötsligt på att Safira ju i julas hade lagt upp ett klipp på youtube, när jag spelade och sjöng hemma i Olofs vardagsrum. Zayn från One Direction - nu visste jag iallafall vilka det var - hade gett mig något sorts ‚shoutout’ i sin twitcam genom att lyssna på den och sen säga mitt namn. Jag hade fått ett par hundra nya followers, men inte så många att det märktes särskilt mycket. Dessutom hade de flesta av de slutat följa mig efter några månader, eftersom jag inte var så aktiv. Men nu under min Londonvistelse hade jag bestämt mig för att börja twittra lite oftare igen.

Det behöver ju inte vara pedofiler.

Jag tvekade i några sekunder, men klickade sen på @KeithGibbon. Det tog en stund att ladda. Jag första jag fick syn på var det stora antalet följare. Jag bet mig i läppen, och vände sen blicken mot stället där ‚bion’ skulle stå. Alltså där man skrev något om sig själv. När jag såg vad som var skrivet, slog mitt hjärta ett dubbelslag.

Keith Gibbon, studio-master at SYCO studios, Kensington, London.

Jag kunde inte andas. SYCO studios?? Jag fick gnugga mig i ögonen för att övertyga mig om att jag inte drömde.

SYCO. Ett av världens ledande skivbolag. Med jätten Simon Cowell i spetsen.

Jag kom på mig själv med att sitta och bara stirra på skärmen. Jag nöp mig i armen. Nej, jag drömde inte. En studio-chef på SYCO studios hade sett mitt klipp på youtube, och frågat mig om jag ville komma förbi någon dag. Sånt här hände bara i drömmar. Det måste vara ett skämt.

Jag öppnade upp en ny flik, och gick in på google. Jag tippade kvickt in namnet Keith Gibbon, och företaget SYCO studios.

32 träffar.

Jag klickade på den högst upp, och kom in på SYCO’s hemsida - och såg en lista över medarbetare i London. Högst upp stod högste chefen. Simon Cowell. Min idol sen barnsben.

Efter honom kom lite andra högt uppsatta män och kvinnor, och inte långt efter studio-cheferna. Jag skummade igenom listan snabbt, och hittade oväntat snabbt vad jag letade efter.

Keith Gibbon. Studio-Master.

Jag klickade på honom, och en informationsruta kom upp, där bland annat jobbtelefon, mail och länk till twitter kom upp. Där ja! Jag klickade på den. Medan den laddade fick jag lite tid att tänka. Nu skulle jag få reda på om det var äkta. Eller om allt bara var ett stort himla skämt.

Aja. Jag kunde väl inte vänta mig för mycket, precis...

När jag återigen kollade på den lilla skärmen var det som om tiden stannade. Trafiken utanför fönstret tystnade. Likaså fåglarna. Det enda jag såg var användarnamnet på skärmen. Bion. Profilbilden. Allt var samma.

Tystnaden bröts av att Alyssa kom in i rummet.

„Mel? What’s happening?“

Jag vände mig leende mot henne.

„You will never believe me.“

„Guys... we have to show Simon this!“

I smiled, but didn’t say anything. They were right. We had to show Simon this. I mean, she was beautiful and funny, but she also had real talent. I had a feeling Simon would like that.

„Liam, don’t you think so?“

I just closed my eyes and smiled. They took it as a yes. Louis chuckled.

„But I guess you something more important to do first...“

He winked at me.

„Good luck with twitter, Liam.“

I smiled.

Melanies POV

I wanna be drunk when I wake up

On the right side of the wrong bed

And every excuse I made up

Tell you the truth I hate

Jag föreställde mig hur hans ögon, hans mun, hela hans ansikte log mot mig. Hur han skrattade sitt mjuka skratt, och hur han skakade på huvudet så att lockarna flög. Jag föreställde mig hur han kollade mig rakt i ögonen och frågade: „One more milkshake?“. Föreställde mig hur jag log och svarade: „Yes, please.“ Hur han skrattade sitt mjuka skratt igen, och hur jag smälte ner till en liten pöl...

Plötsligt blev jag medveten om att min mobil ringde inne i sovrummet.

„Skit!“

Jag sköljde snabbt ur det sista av balsamet ur håret, skuttade ut ur duschen, virade in mig i en ren handduk och sprang ut ur badrummet. Jag såg min mobil ligga på sängen - som tur var ringde den fortfarande. Jag tog upp mobilen och tryckte på svara utan att ens kolla på numret.

„Hello?“

Jag insåg att jag lät andfådd.

„HEJ GUMMAN!!!“

Safira! Jag kände hur jag började le. Vi hade inte pratat med varandra på flera dagar.

„Safira! Hur mår du?“

„Jag mår bra, jag mår bra. Har du inte sett vad som har hänt?“

Hon lät ivrig. Jag rynkade pannan. Hade nånting hänt?

„Va?“

Det blev tyst en stund i luren.

„Så du har inte sett det än?“

Hon lät tvivlande. Och jag blev bara mer nyfiken.

„Men hallå! Säg då!“

Hon gjorde en liten konstpaus, bara för att bygga upp spänningen. Sen tog hon ett djupt andetag.

„Okej. Liam Payne följer dig på twitter.“

Jag kände hur mitt hjärta slog en dubbelvolt. Liam Payne. Han. Han! Han hade hittat mig på twitter! Jag ville nästan slå till mig själv för att jag inte hade tänkt på det tidigare. Ett stort leende växte fram på mitt ansikte. Jag kände för att skrika rakt ut, men kom i sista stund på en sak. Hur kunde Safira veta vem han var? Jag var förvirrad. Trots att jag som sagt helst hade velat skrika rakt ut bestämde jag mig för att spela dum.

„Eh... va?“

Det blev tyst i luren igen. Sen nästan skrek Safira:

„Säg inte att du inte vet vem Liam Payne är!?“

Klart jag vet, ville jag säga. Men hur vet du?

„Vem är han?“

Hon suckade.

„Melanie Holly. Liam Payne är med i ett av världens största pojkband. Han är med i One Direction.“

Jag kunde inte ta in vad hon sa.

„Va?“

Jag kunde föreställa mig hur hon himlade med ögonen.

„One Direction.“

Plötsligt föll alla bitar på plats. Zayn. Twitcam. One Direction. Posters. Allt kom över mig på samma gång. Sen mindes jag att jag hade tänkt att jag kände igen honom någonstans ifrån, men inte varifrån, första gången när vi sprang in i varandra. Jag trodde att jag inbillade mig.

Herregud.

*

„Mel? Hallå? MEL!“

Jag hade inte märkt att telefonen hade glidit mig ur handen. Nu låg den på sängen. Jag blinkade förvirrat, och tog upp den igen.

„Hallå?“

„Mel? Är du kvar? Vad hände?“

Jag tänkte snabbt för att komma på en lögn.

„Förlåt. Jag råkade bara tappa telefonen.“

Jag kunde nästan höra Safiras flin genom telefonen.

„Eller så blev du bara så exalterad över att Liam följde dig.“

Du vet inte hur rätt du har, ville jag säga. Fast hon menade antagligen på ett annat sätt. Men jag tog det här som en chans att avsluta ämnet - jag behövde tänka på det här i lugn och ro senare. Jag skrattade.

„Kanske det.“

Safira babblade på en liten stund till om allt som hade hänt hemma. Simon hade fått sparken från sommarkursen och hade istället öppnat café på deras bakgård - det gick faktiskt ganska bra, han hade anställt Safira och Iza också - som jobbade när hon hade fritt från pluggandet. Olof hade sitt jobb på Clas Ohlson, och det verkade som om det gick bra för honom, för han skulle antagligen få fortsätta till hösten också. Hon hälsade också från alla, och sa att de saknade mig jättemycket. Jag kände hur jag nästan längtade hem när hon berättade om allt där hemma. Jag tänkte på de mysiga grillkvällarna, volleybollmatcherna på stranden, allt bad och annat som jag missade. Men jag är här nu. Jag intalade mig att jag hade det minst lika bra. Skuffade undan alla tankar på hemlängtan.

Jag bad Safira hälsa till alla att jag saknade dem. Och att jag önskade att de hade varit här med mig.

När jag lade på hade jag nästan glömt Liam. Men så fort jag kollade på min telefon kom allt över mig igen. Jag tog ett djupt andetag. Och gick in på twitter. Jag behövde ju kolla om det verkligen var han? Det fanns säkert flera Liam Payne i världen. Jag försökte intala mig att det säkert inte var han. Varför skulle det vara han? Det var säkert nån annan.

Trots mina försök att övertyga mig själv, så visste jag nog innerst inne redan svaret.

I looked Zayn right in the eyes.

„Yes! Zayn, what’s wrong!? Tell me if there’s something wrong!“

Out of all, suddenly a smile appeared on his lips, and I got more confused than ever. Zayn laughed.

„Nothing’s wrong. It’s just...“

I couldn’t stand it anymore.

„Zayn! Tell me!“

He grinned.

„I think I know this girl.“

„She’s absolutely amazing.“

I couldn’t say anything. I was absolutely speechless. So I was glad someone else was saying the only words I had in my mind out loud. She was amazing.

Suddenly, I realized the words hadn’t come from Zayn. I turned around, and saw Louis standing there, with a cup of steaming hot chocolate in his hands. He smiled down at us.

„Hey. Are you guys having fun?“

I still couldn’t speak, but Zayn answered instead.

„Yes... or sort of, at least.“

Louis laughed.

„By watching cute girls covering our songs on youtube?“

First then, I realized she was actually singing one of One Directions songs, Stand up. So she was a fan? But when we met she didn’t even seem to know who I was. Wierd. I had to ask her some time. If I ever met her again. No. I had to believe in it. Now when we’d found her twitter it couldn’t be that difficult, could it? I tried to shut out the negative thoughts from my mind. Tried to tell myself I would meet her.

„Wait a second... Isn’t that your phone-switcher-buddie, Liam?“

I laughed.

„Yeah.“

„Or maybe more than a buddie.“

Zayn talked very quiet, but I still heard him. I rolled my eyes. Louis chuckled.

„And now you watch her on youtube? Explain please.“

Zayn sighed. He shot me short glance to see if everything was okay with me before he started to tell Louis the whole story he’d told me before. How a girl sent him this link during a twitcam and how he listened to this song during it. When he finished, Harry and Niall had also came into the room, and were now standing and listening. Zayn looked at them with an exhausted expression. Niall gave him a smirk.

„We got it. You don’t have to tell us the whole story again. But we would like to see the clip.“

While Zayn showed Harry and Niall the clip, I just leaned back and thought about the whole situation. It was actually quite funny. I usual wasn’t the guy who believed in love at first sight. But now... this had definitly changed my mind. I smiled to myself, and seconds after, I heard Harrys voice.

„Guys... we have to show Simon this!“

I smiled, but didn’t say anything. They were right. We had to show Simon this. I mean, she was beautiful and funny, but she also had real talent. I had a feeling Simon would like that.

„Liam, don’t you think so?“

I just closed my eyes and smiled. They took it as a yes. Louis chuckled.

„But I guess you something more important to do first...“

He winked at me.

„Good luck with twitter, Liam.“

I smiled.

Zayn apparently saw my disappointed face, because he punched my shoulder softly.

„C’mon man! We’ll find her. She maybe just has another name on twitter?“

Then how will you find her? I wanted to ask him. There are fucking 100 million users! I didn’t believe for a second we would find her, but I let Zayn do whatever he wanted. Whatever. I heard him mumble to himself.

„What can you call a girl named Melanie? Mellie...? Lilly...? Lana...? Mel...?“

He saw his fingers move over the screen. I hadn’t the patience to wait for him to find something, so I just closed my eyes and leaned back in the sofa.  

I hadn’t realized I’d fall asleep until Zayn woke me up with a scream.

„Here’s one!“

„You sure?“

He shrugged.

„Don’t know. Her user name is something with mel holly at least. I could be her. Come.“

I sighed, and moved over to him again. He klicked on a user with the name Live, Love, Laugh. I looked at the username. @mel_holly95. The age was probably right. I felt my heart make a jump.

From the first moment I saw her profile picture, I knew we were right. Her brown hair was blowing in the wind, and she smiled. It was her. I couldn’t stop a giant smile from entering my lips - my whole face, actually. It was her! My body started to become warm, and the smile grew even bigger. Anyone who would see me right now mus think I was crazy or something. But I didn’t care. It was her!!! I wrapped my arms around Zayn, and squeezed him hard.

„It’s her! Thank you, thank you, thank you, thank you!!! We found her! It’s her!!“

I took me a while to understand that something was wrong. I had expected Zayn to laugh, hug me back and maybe say something in the style of „What do you think friends are for?“ or „Anything for you man.“ But he didn’t do anything of that. He just sat there, staring at the screen with a wierd, confused expression on his face. What was wrong? Was something wrong? I started to become scared. I let go of Zayn.

„What is it?“

Zayn shook his head. Then he turned to face me - still with the same expression in his face.

„Liam. Are you really sure this is the girl you search for?“

I was confused. What did he mean? I raised an eyebrow.

„Yes...?“

„Are you really, hundred percent sure?“

I felt the fear grow inside me. What was wrong? Scenarios started to pop up in my head. Was something wrong with this girl? Was she some kind of evil murderer who I didn’t know about? Now I was really scared. But then I thought of her. Her face, her smile. And I couldn’t imagine that she... no. Just no. I looked Zayn right in the eyes.

„Yes! Zayn, what’s wrong!? Tell me if there’s something wrong!“

Out of all, suddenly a smile appeared on his lips, and I got more confused than ever. Zayn laughed.

„Nothing’s wrong. It’s just...“

I couldn’t stand it anymore.

„Zayn! Tell me!“

He grinned.

„I think I know this girl.“

I stood up to say goodbye.

„Hope you’ll have great fun then. It was a pleasure to meet you.“

She pulled her fingers trough her hair, and looked me in the eyes.

„Agree. And thank you so much for the milkshake!“

Before I’d say something more, or even ask for her number, she gave me one last smile and disappeared through the doors.

And I knew that this was probably the last time I ever met her.

Melanies POV

„Why didn’t you ask for his number, you idiot!?“

Jag suckade. De senaste dagarna hade jag frågat mig själv exakt samma sak. Varför hade jag bara sprungit ut ur cafét, utan att ens säga hejdå på riktigt? Jag hade ju i princip bara lämnat honom där. Jag drog en kudde över ansiktet och stönade högt. Jag var verkligen en idiot.

„Now you’ll probably never meet him again.“

Jag kastade kudden på henne.

„Äh, håll käften!“

Alyssa flinade. Hon kunde visserligen inte prata svenska, men förstod ändå det mesta. Tydligen hade hennes pappas - min morbrors - försök att prata svenska med sina barn när de var mindre gett resultat - om än svaga.

„Sure.“

Bara för att reta mig extra vände hon ryggen till och började hålla på med sin mobil. Jag stod inte ut särskilt länge.

„Okay. Forget it.“

Hon log och vände sig om.

„Weeeeyyyy! But don’t blame me if you’re sore. It’s your own fault.“

Jag protesterade inte, för jag visste att det var mitt fel. Jag hade sabbat chansen när jag väl hade haft den. Och jag ångrade det till tusen.

Men vad fanns det egentligen att ångra? Han var säkert inte ens intresserad. Som sagt - vi hade träffats för att byta telefoner - ingenting mer. Varför tänkte jag ens på annat?

Jag hade alltid varit den i vårt kompisgäng som hade haft otur i kärlek. Iza hade ju Olof. Safira var av och på med en massa killar hela tiden. Simon hade visserligen inte heller haft en flickvän på ett tag - men han hade ändå tjejer efter sig hela tiden. Jag var den enda som aldrig hade haft pojkvän. Safira och Iza brukade alltid säga att jag också skulle hitta nån när det väl var dags, att jag väl helt enkelt inte hade hittat den rätte än. Jag brukade inte fundera så mycket på det. Jag var inte som Safira, som gick ner och kärade ner sig i alla möjliga killar. Jag hade bara varit kär ett fåtal gånger - och då hade den aldrig varit besvarad.

Det var så typiskt att det alltid skulle hända mig. Jag försökte verkligen skjuta undan det som bubblade, långt där nere. Som ville upp. Som brände, skavde och pirrade. Men det gick inte. För varje gång som jag försökte få bort bilden av den här brunhårige killen och hans varma leende blev den bara starkare. Hans mjuka skratt klingade än en gång i mina öron, vilket fick mig att bli varm i hela kroppen.

Jag suckade. Det brukade inte gå så här snabbt. Men nu var det som det var. Och jag kunde inte göra någonting åt det.

Jag var körd.

*

Liams POV

„Great job, guys!“

Keith, the studio-chef, gave us an tiny applause, and looked at the clock on the wall.

„You can take a short break if you want, and we’ll continue in half an hour.“

I took off my headphones, and placed them on the table in front of the microphone. We’d started to work again yesterday. Now we were recording the last parts of our new album, which would be released in the end of september. I had a feeling it would actually be really good. I hoped the fans would like it.

Niall was the first one to get out of the room.

„I’m hungry. Liam, wanna grab some food with me?“

I shook my head, but Harry was soon to fill up my place.

„I’ll come with you!“

They made a short call to ask Paul to come with them - It was only 11 am, but there were already hundreds of fans outside the studio.

While Louis made himself a cup of coffee at the automat, I sat down and checked twitter.

„Havin a great time at the studio. Hop you guys gna like it! xx!“

In a few seconds my tweet got hundreds of retweets. I followed some people before I put down the phone again. Suddenly I felt a hand on my shoulder. I looked up, and saw Zayn standing there.

„How are you bro? You seem a little bit unfocused.“

I pretended to down know what he was meaning.

„No, I’m great. Why?“

Apparently my answer wasn’t to convincing, because he raised one eyebrow, and then sighed.

„If you say so. But you know I’ll always be here if you wanna talk.“

He smiled wryly. I smiled back. But in my head was a frenetic argument going on. Should I tell him about the girl who’d filled up my head during the past week? Should I tell him the reason why I’d been more difficult to talk with, more difficult to reach? Zayn was right. I’d been really unfocused. It wasn’t good for the band. We had to work together, if we wanted to make a great album. I sighed. Zayn maybe could help me. I decided to give it a try.

„Okay.“

I sighed, and Zayn looked up at me. I took a deep breath.

„It’s a girl.“

I smile grew on his face.

„I knew it!“

There was no triumph in his voice. Only real, genuin happiness. I hesitated, but then smiled back. I had a feeling that he would understand me.

„Wanna tell me more about it?“

I nodded.

„But it’s quite much. Just so you know.“

His smile grew bigger.

„Even better!“

I laughed silently, and started to tell him all about how we bumped into each other at the starbucks almost a week ago, and about how we switched phones. He seemed quite impressed about the whole thing, and nodded supportively when I told I’d bought her a milkshake. Everything just slipped out of me, how beautiful her laugh was, how her blue eyes’d sparkled when she told me about her mates home in Sweden. I even told him about small, irrelevant things, like the little tattoo on the upperside of her hand, just above her thumb.

When I had finally stopped talking, my thoughts were still on her. I was so deep down in my thought I didn’t even heard when Zayn was asking me a question.

„Liam!“

I blinked and looked at him.

„What?“

Zayn chuckled, and shook his head.

„I asked: Didn’t she recognize you? I mean, she must have seen you somewhere.“

I smiled.

„No, apparently she wasn’t a fan. Even when I told her my name she didn’t show any signs of knowledge.“

He nodded slowly, with a smirk on his face.

„Cool. Really cool.“

I laughed.

„Yes, actually.“

I shouldn’t say the fame has taken over me, I always became as happy as always when fans came to us and wanted an autograph or a photo. But after more than one and a half year I’d sort of became used to it - that people knew who I was.

„Do you remember her name? She’s maybe on twitter.“

Twitter. Why hadn’t had thought of twitter!? Ofcourse she was on twitter.

„Yes.“ Ofcourse I remembered her name. „Her name is Melanie Holly.“

Zayn had already his blackberry up. He looked at me with a wierd expression, and then nodded silently, before he started to tip in the letters in the user-searcher on twitter. He whistled some melody while it loaded. Then he looked down.

„Liam! I found her!“

My heart skipped a beat. I moved closer so I could see too.

„Or yeah, I found like ten of them, but I’m sure she’ll be one of them!“

Please. Zayn klicked at the first Melanie Holly who popped up.

Number 1 1D-fan!! #LOVE @harry_styles follows!

I checked the picture. Definitly not her. Next one was a woman in her late thirties. Not her either. After her came another crazed fan - there were apparently more than we actually knew - , some emo-style-girl, and several blond girls. But no one was the brownhaired and blue-eyed Melanie I’d met. Zayn scrolled down, to hopefully find some more users with the name Melanie Holly. No one. I felt the disappointness grow stronger, and settle like a big stone in the depth of my stomach. This was probably the last chance to find her, and it seemed pointless. I bit my lip.

Zayn apparently saw my disappointed face, because he punched my shoulder softly.

„C’mon man! We’ll find her. She maybe just has another name on twitter?“

Then how will you find her? I wanted to ask him. There are fucking 100 million users! I didn’t believe for a second we would find her, but I let Zayn do whatever he wanted. Whatever. I heard him mumble to himself.

„What can you call a girl named Melanie? Mellie...? Lilly...? Lana...? Mel...?“

He saw his fingers move over the screen. I hadn’t the patience to wait for him to find something, so I just closed my eyes and leaned back in the sofa.  

„On your left hand. What does MH stand for?“ Han nickade mot min tatuering på vänster hand, på ovansidan mellan tummen och pekfingret. „Sorry if I’m asking.“

Jag blev förvånad att han ens hade sett den.

„No, no, no problem. It’s Melanie Holly.“ Jag kom på att vi inte hade presenterat oss. „That’s my name.“

Han log, och sträckte fram handen mot mig.

„I’m Liam. Liam Payne.“

Jag skrattade, och skakade hans hand. Jag blev förvånad över hur bra det kändes.

„It’s very nice to meet you, Liam.“

Liams POV

I smiled at her. She apparently didn’t know who I was.

„So, Melanie... are you living here in London?“

She shook her head.

„Only for the moment. I’m actually...“

Her phone interrupted us.

I wanna be drunk when I wake up

On the right side of the wrong bed

And every excuse I made up

Tell you the truth I hate

She sighed, but then grinned at me.

„What a timing.“

She glanced at the screen, and looked at me.

„Sorry. I gotta take this.“

I smiled widely.

„No problem.“

She put the phone to her ear, and started to talk some wierd language. I gave up my tryings to get out something of the conversation. Instead I spent my time watching her. I did recognize the she actually was really beautiful - she had perfect, straight and long, brown hair, and blue eyes who were sparkling like the sea in sunlight. Her lips did move really fast as she talked, and her long eyelashes were flittering up and down as she blinked. I had to catch myself. You just met her Liam! Don’t be stupid now, don’t ya? I knew it was right. I did barely know her name. But I still couldn’t stop the butterflies in my stomach from flying around like crazy.

As she hung up, I looked curiously at her.

„What did you just talk about? I didn’t understand a word.“

She grinned

„ I believe you didn’t. It was one of my friends home in Sweden.“

My jaw dropped.

„You’re swedish?“

She laughed at my - probably kinda wierd - expression.

„I was just about to tell you when I got interrupted. I’m just here for summer holiday.“

I felt how I became a little bit disappointed, but I tried hard not to show it.

„So how long are you staying?“

„Two months. I came here monday.“

I began to feel rather happy again.

„Cool.“

She smiled.

„Yes. I’ve been looking forward to this for so long.“ She paused, and then looked curiously at me. „How yourself?“

I really had to fight the surprised smile who wanted to come out of me. She really didn’t know who I was.

„I’m originally from a city called Wolverhampton. But I’m living here in London now.“

She nodded.

„I wanna move here too. After high school, when I...“

A buzzing sound interrupted her. She let her hand slide into her pocked, and pick up her phone. She furrowed her eyebrows when she saw the message, and then looked genuinly apologetically at me.

„Sorry, I gotta go. I totally forgot my date with Lyss.“

I felt like I’d swallowed a stone. Of course she had a boyfriend. But I put on a smile.

„Lyss?“

My Boyfriend. I just waited for her to say it out loud. She grinned.

„Alyssa, my cousin. Girls shopping-night, you know.“

She winked at me, and I smiled widely. Cousin. But the stone in my stomach was still there. Just because she just mentioned her cousin didn’t mean she didn’t have a boyfriend. I stood up to say goodbye.

„Hope you’ll have great fun then. It was a pleasure to meet you.“

She pulled her fingers trough her hair, and looked me in the eyes.

„Agree. And thank you so much for the milkshake!“

Before I’d say something more, or even ask for her number, she gave me one last smile and disappeared through the doors.

And I knew that this was probably the last time I ever met her.

Jag kollade på klockan. Tio. Om två timmar skulle jag vara vid Starbucks för att ge tillbaka telefonen - och få tillbaka min egen. Jag räknade med att det skulle ta kanske en halvtimme att ta mig in till stan, så då hade jag en och en halv timme kvar hemma. Jag satte i händerna i sängkanten och sköt mig uppåt.

„I think I’m gonna have a shower.“

„Can I do your hair and pick you an outfit afterwards?“

Hon log stort och bedjande. Jag log tillbaka.

„Sure.“

„C’mon Mel, you gotta go now if you want to catch the bus!“

Jag kollade mig en sista gång i spegeln. Håret hängde över ena axeln i en slarvig fiskbensfläta, och jag hade valt att sminka mig naturligt - å ena sidan hade jag inte orkat sminka mig så mycket, å andra sidan så var jag ändå rätt nöjd med mitt utseende idag. Jag hade på mig en vit blus och jeansshorts till ett par ljusblåa sneakers.

Jag kunde inte förneka att jag var lite nervös. Vi skulle bara träffas och lämna över mobilerna och inget mer, men varje gång jag tänkte tillbaka på de där bruna ögonen kunde jag inte låta bli att le. Aja. Som sagt, vi skulle ju BARA byta mobiler. Så det fanns väl egentligen ingen anledning att vara nervös. Men ja... whatever. Jag drog igen ytterdörren efter mig.

„I’m coming!“

*

Liams POV

I shot a glance at my watch.

12.02

Two minutes late. I hoped she didn’t mind too much. I started to walk faster towards the Starbucks-shield. Luckily, the weather wasn’t as hot as yesterday - it felt much more comfortable to be outside when it was like this. And still, the sun was shining.

The woman at the counter smiled at me as I walked through the doors. I smiled back, and looked around to see if the girl from yesterday was somewhere. I was really hoping she would come to meet me - I really wanted my phone back. That’s the thing I tried to tell myself. But I knew, that in fact my phone wasn’t the biggest issue - I could have easily bought a new one.

I knew, that in fact I’d only come here for one reason: I wanted to meet this girl again.

Suddenly, I saw her. I was sure that it was her - I wouldn’t forget her that easily. Her brown, long hair was put into a braid over her shoulder, and she seemed to be deep into the book she was reading. I suddenly became nervous. What if I did act wierd? What if she didn’t like me? I had to remind myself that it actually didn’t matter at all. But then some other possible problems hit me. What if she was a fan? I hoped not. I mean, of course I loved my fans, but they could be quite annoying sometimes. But when I thought of it, she didn’t seem to recognize me yesterday.

I shook my head to focuse. She apparently hadn’t seen me yet. So I decided to surprise her. I went to the counter and ordered two milkshakes. Then I took a deep breath, and walked towards her table, where I stopped and put down the milkshakes.

„Hi.“

*

Melanies POV

„Hi.“

Jag hade varit djupt försjunken i min bok, och hade inte märkt att han hade kommit. Så när jag hörde hans röst ryckte jag till - för att sen, när jag tittade upp, mötas av ett par bruna, varma ögon, och ett stort, lite nervöst leende. Jag glömde nästan bort var jag befann mig, men tog mig samman i sista stund, och log mot honom.

„Hello.“

Han ställde ner två milkshakes på bordet.

„I thought I’d bring some milkshakes, if you don’t mind?“

Jag skrattade, och log inombords. Hade han köpt milkshake till mig?

„You bought me a milkshake? That’s so sweet of you. But you really didn’t have to.“

Han log ett snett leende, och mötte min blick lite osäkert, samtidigt som han satte sig ner.

„No problem. But if you don’t want it, you don’t have to.“

„You kidding me? I love it!“

För att visa att jag menade det tog jag en av muggarna som stod på bordet och tog en slurk av den. Den var verkligen jättegod.

„It’s delicious!“

Han skrattade, och tog en slurk av sin egen. Han nickade. Jag kom plötsligt på vad jag var här för, och drog upp telefonen ur fickan.

„Here’s your phone by the way.“ Jag flinade, och lade till, innan jag hann tänka mig för: „Your password was very difficult.“

Han höjde på ögonbrynen, och jag kände hur jag blev lite röd om kinderna.

„I mean... It just happened. I promise, I didn’t do something rude!“

Han skrattade mjukt.

„No problem. Lou forced me to look at your pictures too. Here’s your too.“ Han blinkade. „I like the shell.“

Jag kunde inte låta bli att släppa ur mig ett litet glädjetjut när jag tog emot min älskade, rosa telefon. Jag hörde hur han skrockade lätt när jag gav den en förälskad puss. Vi blev båda tysta en stund, och jag öppnade bildarkivet. Jag var tvungen att kolla att det inte fanns några pinsamma bilder på mig. Det fanns det som tur var inte.

„What’s MH?“

Jag hade nästan glömt att han var kvar, så jag kollade förvånat upp på honom.

„What?“

„On your left hand. What does MH stand for?“ Han nickade mot min tatuering på vänster hand, på ovansidan mellan tummen och pekfingret. „Sorry if I’m asking.“

Jag blev förvånad att han ens hade sett den.

„No, no, no problem. It’s Melanie Holly.“ Jag kom på att vi inte hade presenterat oss. „That’s my name.“

Han log, och sträckte fram handen mot mig.

„I’m Liam. Liam Payne.“

Jag skrattade, och skakade hans hand. Jag blev förvånad över hur bra det kändes.

„It’s very nice to meet you, Liam.“

Jag hörde hur något prasslade på andra sidan luren.

„Yes, of course! I’ve got some free days, so it’s all cool! Should we say the same place as today?“

Jag kunde nästan höra hur han flinade genom telefonen.

„Yeah, sure, let’s bump into eachother in the doorway!“

Han kunde höra hur han skrattade åt mitt entusiastiska tonfall. Alyssa däremot kollade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag lade mig ner i gräset och återgick till att koncentrera mig på samtalet. Min kusin följde mig med blicken.

„Just joking. What time shall we meet?“

Jag låg på min säng i gästrummet hemma hos mina kusiner och stirrade på telefonen. Klockan var ungefär halv tio, och Austin hade dragit iväg till fotbollsträningen redan efter frukost. Jag var glad att jag kunde ta en paus från allt det där ett tag. Jag menar, jag älskade fotbollen, men ibland kunde det bli för mycket under högsäsongen, med tre träningar i veckan plus en och annan match.

Alyssa var och duschade, och jag hade inget att göra, så jag pillade omkring lite på telefonen i brist på annat. Utan att egentligen veta vad jag gjorde provade jag en massa sifferkombinationer där man skulle skriva in koden. Eftersom jag inte tänkte särskilt medvetet blev jag väldigt förvånad när jag plötsligt råkade låsa upp telefonen. Jag kollade på siffrorna jag hade knappat in.

1234

Jag skrattade lätt. Kreativ kille. I samma stund knackade det på dörren, och Alyssa klev in med en handduk om håret. Jag log mot henne.

„Morning sleepyhead. You look like a wet cat.“

Hon ignorerade mig.

„What’re you doing?“

Jag höll upp mobilen.

„Just found out the password for this one.“

Det fick fart på henne. Hon kastade sig mot mig, och landade bredvid mig på sängen. Handduken flög av i farten, men hon verkade inte bry sig om att min säng blev blöt.

„Ohmygosh! Is he hot?“

Jag skrattade.

„I don’t really remember how he looks. You know, I left right after we bumped into eachother.“

Hon slog sig för pannan.

„Check his pictures, dumbass!“

Det hade jag inte tänkt på. Han hade säkert bilder på sig själv på sin telefon. Men var det verkligen rätt? Det var ju ändå hans privata saker. Jag tvekade.

„But...“

„Otherwise I’ll do it!“

Jag suckade.

„Okay.“

Jag klickade på foto-appen, och Alyssa flyttade närmare för att se bättre. Ett antal bilder kom upp, och jag såg att det gick att scrolla ner en ganska bra bit till. Ett styng av dåligt samvete trängde in i mina tankar, men jag föste snabbt bort det. Mina ögon vandrade över bildminiatyrerna.

„Just click on someone!“, kommenderade Alyssa.

Jag klickade på den första bilden - och fick än en gång se den blonda killen som även fanns att se på skärmsläckaren. Jag hörde Alyssa sucka lyckligt bredvid mig.

„Ohmy, I already love him. But that’s not him right?“

Jag skakade på huvudet.

„No. He had brown, curly hair. Not blond.“

Hon vände sig mot mig, och pekade med ett triumferande leende på mig.

„Ha! You remember him! I knew it!“

Jag skrattade.

„Chill, Lyss!“

Jag fortsatte bläddra vidare - de flesta bilder bestod av antingen helt random saker, eller andra personer. Men det fanns ingen på honom. Vi hade tagit oss igenom tvåhundrafyra bilder, när jag äntligen fick se de bekanta bruna ögonen. Min första reaktion var att bli helt stum. Jag hade inte haft tid att fästa särskilt mycket tid på att kolla hur han såg ut igår, men nu när jag hade det kunde jag inte förneka att han såg väldigt bra ut. Jag rös lätt, och kom på mig själv med att bara sitta och stirra på honom. Jag tog mig samman, och gav upp ett glädjetjut.

„That’s him!“

Alyssa, som hade tröttnat på att kolla på bilder på gräs och tår, verkade inte höra mig.

„Lyss!“

Hon vände upp huvudet och kollade på mig.

„What?“

„I found him!“

Hon flög upp.

„Where!?“

Jag pekade på telefonen. Jo, det var definitivt han. Jag skulle ha känt igen hans bruna lockar var som helst. Alyssa busvisslade lätt.

„Good job, little cousin.“

Jag fnös och puttade till henne med armen.

„What? Just telling the truth.“

„Yeah, yeah.“

Hon kollade på honom i några sekunder till, men ställde sig sen upp. Hon flinade mot mig.

„He’s superhandsome, but I think I still prefer the blond one. No offense, Mel.“

Jag skrattade, och skakade på huvudet åt min smått galna kusin.

„Anyway, you have a date in two hours, you have to get ready!“

Jag kollade på klockan. Tio. Om två timmar skulle jag vara vid Starbucks för att ge tillbaka telefonen - och få tillbaka min egen. Jag räknade med att det skulle ta kanske en halvtimme att ta mig in till stan, så då hade jag en och en halv timme kvar hemma. Jag satte i händerna i sängkanten och sköt mig uppåt.

„I think I’m gonna have a shower.“

„Can I do your hair and pick you an outfit afterwards?“

Hon log stort och bedjande. Jag log tillbaka.

„Sure.“

„Fuck! He has got a password! Who is this handsome boy by the way?“

Vi hade satt oss ner på gräsmattan i den stora parken - som tydligen hette Hyde Park - , där Alyssa kvickt hade snott till sig mobilen. Jag flyttade mig närmare henne för att se vad hon kollade på. Jag skrattade. Hon hade fått syn på skärmsläckaren.

„I really don’t know. Not the boy I ran into, at least.“

Hon kollade glatt på mig.

„Good. Then I maybe still don’t have to give up the hopes. I don’t wanna be a concurrance to my lovely cousin.“

Jag nickade. Men förstod sen plötsligt vad hon just hade sagt.

„Gosh, Lyss! I’m gonna get back my phone! It’s not like we’re gonna get together or something.“

„Oh yes you are! You’re gonna marry and get loads of beautiful little children with curls and sparkling eyes!“

Jag suckade. Jag älskade min kusin, men ibland kunde hon vara rätt jobbig. Whatever.

„I don’t think I’ll be able to call him anyway. As you just said, he’s got a password.“

Hennes leende sjönk.

„Oh Fuck.“

Jag nickade, och vi blev tysta. Vad skulle jag göra nu? Det fanns väl inte så mycket annat att göra än att hoppas på att han skulle ringa upp mig.

Som om någon hade hört mina tankar började telefonen plötsligt vibrera. Jag tog snabbt upp telefonen och kollade på nummerpresentatören. Yes! Det var mitt nummer! Jag visade telefonen för Alyssa. Hon spärrade upp ögonen.

„Answer it!“

Jag log.

„I will.“

Jag tvekade i några sekunder, men tryckte sen på svara och förde telefonen mot örat.

„Hello?“

Det tog några sekunder innan jag hörde en relativt mörk, mjuk röst svara.

„Is this the mysterious girl with the pink iPhone shell I bumped into earlier this day?“

Jag kände hur mina läppar krökte sig i ett leende.

„It is.“

Killen som just i det här ögonblicket antagligen med största säkerhet höll i min telefon skrattade lågmält, vilket fick mina armar att knottra sig - på ett positivt sätt.

„Good.“

Jag skrattade också, och han fortsatte:

„I’m really sorry for that. I hope you didn’t get hurt?“

Jag skakade på huvudet, och glömde för en sekund bort att han inte kunde se mig. Alyssa kollade nyfiket på mig. När jag insåg att han väntade på ett svar, skyndade jag mig att svara:

„No, no, ofcourse not! I’m all great!“

Innan jag hann fråga hur det hade gått för honom, bröt hans röst den korta tystnad som mitt svar hade efterlämnat.

„I suppose you want you’re phone back? I was thinking... do you maybe have time to meet me this afternoon, or if not, tomorrow?“

Jag kollade på klockan. Det var trettiofem minuter tills vi skulle vara hemma.

„I’ve gotta be home soon, so tomorrow would be great?“ Jag skyndande mig att lägga till: „If it’s okay for you, I mean?“

Jag hörde hur något prasslade på andra sidan luren.

„Yes, of course! I’ve got some free days, so it’s all cool! Should we say the same place as today?“

Jag kunde nästan höra hur han flinade genom telefonen.

„Yeah, sure, let’s bump into eachother in the doorway!“

Han kunde höra hur han skrattade åt mitt entusiastiska tonfall. Alyssa däremot kollade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag lade mig ner i gräset och återgick till att koncentrera mig på samtalet. Min kusin följde mig med blicken.

„Just joking. What time shall we meet?“

„Yeez! Okay, okay! I’m gonna call him.“

Hon log stort.

„Yeay!“

Nu var det väl knappast ingen idé att säga emot längre. Jag kollade omkring. Det kändes inte som om jag skulle få ut särskilt mycket av samtalet om jag ringde här, mitt på Oxfordstreet.

„Could we go to the park over there?“

Alyssa nickade.

„Sure.“

I sat in the sofa at starbucks, waiting for Louis to show up. We had planned to just take a coffee or two, and then spend our free day doing something fun. But now I had something else in my mind.

I looked down at the pink iPhone in my hands. Why should I always be so clumsy? I felt sorry for the girl I’d ran into. She must be missing her phone too.

„Just call her!“, I said to myself. „You want your phone back, don’t cha?“

„Who are you talking to, Liam?“

I hadn’t realized Louis had came into the café. I quickly let the phone fall down onto my lap. Then I turned my head to face my friend.

„Hey!“

He put his cup of hot chocolate on the table, and let himself drop on the armchair in front of me.

„So what’s up? You look a little confused. Nice shell by the way.“ He shot a glance towards my lap, where the pink iPhone was laying. He grinned.

„I’m fine.“

Louis nodded.

„Right.“

He leaned back and turned his head to look at something else. After maybe a thirty seconds of silence, I gave up.

„Okay, okay, Lou you got me!“

He smiled widely.

„I knew there was something. Tell me.“

I sighed.

„Whatever.“ I rolled my eyes. „I ran into girl just before you came, and then we somehow managed to switch phones. And now, yeah... I got her iPhone.“

I looked at Louis. His eyes were staring at me.

„So what are you waiting for? Call her!“

„I don’t know... It will just be embarassing?“

He sighed, and did a facepalm.

„Don’t be so freaking shy! Do you want your iPhone back or not?“

I nodded slowly.

„You’re right. I’m gonna call right now.“

I took up her phone, and unlocked it - lucky for me it had no password - , but stopped with my eyes on her background, a grey, fat cat. I couldn’t help but smile. Just when I wanted to push the green button that would bring me to the keypad, the phone started to vibrate.

I wanna be drunk when I wake up

On the right side of the wrong bed

And every excuse I made up

Tell you the truth I hate

I knew the song she’d picked as ringtone very well. It was „Drunk“ by Ed Sheeran. I glanced at the caller ID.

Alyssa.

I stiffened. I didn’t know what to do. Should I answer? Maybe the girl whos phone this was called from someone others phone? I really didn’t know what to do. I didn’t dare to answer. I suddenly felt how the table was shaken by Louis, who quickly had stood up.

„What are you waiting for? Answer your phone dude!“

„I don’t think so... It could be anyone. If she would call me, wouldn’t my number show up on the display?“ I looked at him, and added: „It’s not mine by the way.“

He leaned over his head to the side.

„Who called then?“

I looked down again, even if I surely knew the name. The phone had stopped ringing at that moment.

„Some Alyssa-girl.“

He grinned.

„Nice name. Maybe it’s one of her friends?“

I laughed at his typical Louis-insert.

„Maybe. But I think I prefer to be sure I’ll get this thing right.“

The phone started to ring again, and one time after that too. I let it ring out both of the times. Louis looked a little bit disappointed, but didn’t say anything against my behaviour. I waited another five minutes to see if Alyssa really’d given up. She seemed to.

„Finally.“

I decided to do what I had to before I changed my mind. I opened the keypad and tipped in my number, before placing the phone to my ear. I put a finger in front of my lips, tell Louis to be quiet. His smile was huge, and he looked very excited. I laughed as the signals went by.

After I got it to ten signals, and no one had answered, I was about to end the call. When suddenly a high, soft voice spoke:

„Hello?“

Så fort jag hade kommit på tunnelbanan tog jag upp min mobil för att kolla att den inte hade fått någon repa. Det skulle vara typiskt - första veckan liksom. Men det verkade inte vara så farligt. Själva telefonen hade klarat sig, men skalet hade en stor spricka rakt över. Jag svor lågt för mig själv. Men var ändå glad över att det inte var värre. Jag bestämde mig för att kolla min twitter, nu när jag ändå hade tid. Jag tryckte på mittenknappen för att kunna låsa upp telefonen. Och blev förvirrad. Jag kände inte igen bakgrunden. Jag hade för mig att jag hade en på min katt, Tryffel, men den här visade en blond kille som inte såg alldeles för nykter ut. Jag rynkade pannan. Det här var ingen av mina kompisar.

Då slog det mig.

Det här var inte min mobil.

„I’m just gonna get some coffee around the corner, I’ll be back in a minute!“

„Sure. Get me a milkshake or something.“

Alyssa försvann i folkmassan och lämnade mig ensam kvar utanför New Yorker. Jag gick runt lite bland kläderna och kollade, utan att leta efter något särskilt. När Alyssa hade varit borta i minst tio minuter tog jag med mig ett par plagg och gick in i omklädningsrummet, för att fördriva tiden lite. Eftersom mina pengar skulle räcka så pass länge så bestämde jag mig för att bara köpa ett par jeansshorts som var nedsatta, men ändå rätt snygga.

När jag kom ut ur affären stod Alyssa där med två pappersmuggar i händerna, och kollade surt på mig.

„I’ve been trying to call you like ten times! Why didn’t you answer? I’ve been worried like shit, some random pedophile could have kidnapped you! You could’ve been ran over by a car, you could...“

Jag hyschade och visade med händerna att hon skulle ta det lugnt.

„Wow, chill down Lyss. I just went into the store. Got tired of waiting. You took quite long time didn’t you?“

Hon nickade.

„I’m sorry.“ Hon log ursäktande mot mig. “They didn’t have milkshake, but I got you a juice instead. Here.“ Hon gav mig en av muggarna. Jag öppnade locket och kikade i den. Apelsinjuice. Inte min favorit, men jaja. Whatever. Jag stoppade i sugröret och tog en slurk.

„I’m still wondering why you didn’t answer when I called. I’ve got the right number, right?“

Just det. Telefonen. Det hade jag glömt.

„Oh. I forgot to tell you that. I ran into a boy earlier today, and somehow we managed to switch phones. Wierd story, but yeah. Good you reminded me.“

Hon kollade på mig med stora ögon.

„You have to call him!“

Jag tittade på henne med tvivlande blick, tog upp telefonen ur fickan och höll den framför henne.

„And how shall I do that? I got his phone.“

Hon slog sig för pannan och suckade.

„Just call your own number, dumbass!“

Pinsamt.

„I was joking.“

Hon skrattade.

„Yeah, sure.“

„I was!“

Hon bara skakade på huvudet. Jag lät mobilen glida ner i min adidas-väska igen, och gjorde en ansats att ta en till slurk av min juice. Men innan mina läppar hann nudda sugröret skrek Alyssa.

„MEL!“

Vi hade börjat gå igen, så jag vände mig irriterat om mot henne.

„What!?“

„So are you gonna call him or not?“

„Gosh Lyss, you scared the hell out of me! Yes, ofcourse I am, but not right now.“

Jag fnös och vände mig om. Men kände snart hur en hand grep tag om min arm.

„But why not?“

Jag suckade, och vände mig irriterat om. Vad var det för fel på den här människan? Hon måste ha världens sämsta tålamod.

„Yeez! Okay, okay! I’m gonna call him.“

Hon log stort.

„Yeay!“

Nu var det väl knappast ingen idé att säga emot längre. Jag kollade omkring. Det kändes inte som om jag skulle få ut särskilt mycket av samtalet om jag ringde här, mitt på Oxfordstreet.

„Could we go to the park over there?“

Alyssa nickade.

„Sure.“